USA, Italien och Japan

Världens mest likvida marknad för statsbligationer är den amerikanska. På andra plats följer Japan och som trea finns faktiskt Italien. Man kan konstatera att dessa tre länder har mycket gemensamt, men ändå behandlas helt olika på räntemarknaden.

USA har en statsskuld på strax under 100 procent av BNP. Motsvarande siffra för Italien är cirka 120 procent. Japan ligger runt 200 procent. Den senaste veckan har det funnits farhågor kring att både USA och Italien kan hamna i ett läge där de tvingas ställa in betalningarna på sina respektive statsskulder. Hur kommer det sig då att den amerikanska statens tioåriga obligationer säljs till under 3 procents ränta medan den italienska staten tvingas betala nästan 6 procent? Japan betalar drygt 1 procent. Dessutom har räntan på amerikanska tioåringar sjunkit sedan april (trots att man har avslutat QE2), medan den har stigit för Italiens dito obligationer.

Det finns två grundläggande anledningar till att marknadsräntor stiger. Den ena är oro för inflation, den andra är oro för inställda betalningar (default). ECB har gjort klart att man tänker hålla inflationen låg i eurozonen. Italien har förvisso inget stort budgetunderskott för närvarande, men man kämpar med en (real) tillväxt som är mycket låg. Kombinationen av stor statsskuld, liten tillväxt och låg inflation har gjort Italien sårbart. Räntan på den italienska statsskulden behöver inte stiga särskilt mycket för att skulden skall börja växa igen, istället för att krympa. I ett sådant läge riskerar Italien sänkt kreditbetyg och att fastna i en ond cirkel. Och det finns som bekant ingen italiensk riksbank som kan börja trycka pengar för att hantera en växande skuld. Det existerar andra orosmoln av icke strukturell karaktär, som exempelvis att Silvio Berlusconis regering är svag och instabil. Men det är vardagsmat i det politiskt splittrade Italien.

Även den amerikanska statsskulden är ohälsosamt hög. Men marknaden har inte tagit hotet om inställda betalningar på grund av oenighet kring höjning av skuldtaket på allvar. Den amerikanska krisen handlar (på kort sikt) om oenighet mellan två politiska partier, inte om strukturella problem som i fallet Italien. Marknaden tycks heller inte oroa sig över en stigande amerikansk inflation. Detta kan ses som ett tecken på att den amerikanska konjunkturen har toppat för denna gång.

Att Japan gillas så mycket bättre än Italien av räntemarknaden är för mig svårare att förstå. Trots att den japanska styrräntan ligger kring noll är tillväxten mycket låg. Här tycks marknaden se varken oro för inflation eller default. Möjligen är det tillräckligt med det faktum att Japan, till skillnad från Italien, har sin egen centralbank med allt vad det innebär (trycka pengar, ge ut nödlån).

I Italien har man nu röstat igenom ett besparingspaket. Det är tveksamt om detta kommer att ge någon förbättring avseende räntan på den italienska statsskulden, då Italiens problem snarare tycks vara svag tillväxt än budgetunderskott.

Relaterat:
Krugman om Italien vs Japan