Kristdemokraterna svarar om bostadsbubblan

Nu har även Kristdemokraterna svarat på mina frågor om den svenska bostadsbubblan. Svar från Socialdemokraterna finns här, svar från Vänsterpartiet finns här, svar från Folkpartiet finns här och svar från Centerpartiet finns här. Nedan följer alltså mina frågor samt Kristdemokraternas svar.

Fråga 1 Anser Kristdemokraterna att det finns en fara med en bristande svensk
bostadsbubbla?
Prisutvecklingen på marknaden följer reallöne- och realränteutvecklingen. För närvarande står
bostadsmarknaden och väger, men mot bakgrund av den finansiella oron på världsmarknaden
är det troligare att vi kommer att se en prisnedgång eller oförändrade priser framöver än
fortsatt stigande priser. En eventuell prisnedgång kan dock lindras av att räntehöjningstakten
bedöms bli betydligt lägre än tidigare förutspått. Det är självklart viktigt att följa utvecklingen
på marknaden.

Fråga 2 Vad anser Kristdemokraterna om att införa amorteringskrav för bolån för att
dämpa utvecklingen på bostadsmarknaden?
Det är Finansinspektionen som sitter på de verktyg som behövs och har att överväga
behovet och utformningen. De valde ett bolånetak för att det har större träffsäkerhet. Ett
amorteringskrav kan vara ett trubbigt instrument då det kan leda till en överflyttning till så
kallade inblancolån och efterlevnaden är också svår att kontrollera. Men att som grundregel
amortera på sina lån är sunt.

Fråga 3. Vad anser Kristdemokraterna om att minska ränteavdraget för bostadslån?
Kristdemokraterna anser inte att ränteavdraget ska förändras.

Fråga 4. Anser Kristdemokraterna att långivarna(banker, bolåneinstitut) bör omfattas
av strängare regler?
Kapitaltäckningskraven på bankväsendet inom EU har höjts och de kommer att fasas in under
de kommande åren. Kristdemokraterna anser inte att det behövs några ytterligare skärpningar
av regelverket för närvarande.

Vi kan konstatera att även Krisdemokraterna väljer att ge raka svar på mina frågor. Endast Socialdemokraterna behöver (hittils) skämmas i detta avseende. När det gäller kd:s svar så tokar jag det som att den svenska bostadsbubblan antagligen inte står särskilt högt på den politiska agendan. På frågan om det finns en fara med en bristande bubbla fås ett svar med allmänt resonemang om hur en marknad fungerar.

När det gäller svaret om amorteringskrav blir jag lite förvirrad. Amorteringskrav kan leda till överflyttning till blancolån, menar kd. Men det är ju precis vad som har hänt efter införandet av bolånetak (som alltså skulle vara ett mindre trubbigt instrument än amorteringskrav enligt kd). Och varför skulle man vilja flytta över lån till ett blancolån för att undvika amortering? Blancolån har väl som regel betydligt tuffare krav om amortering än bolån. Att kontrollera efterlevnaden av amorteringskrav kan heller inte vara särskilt svårt, det skulle ju bli bankernas ansvar. Förvirrande, kd.

Inget sänkt ränteavdrag om kd får bestämma. Här finns alltså en motsättning mellan regeringens småpartier. Om bara Moderaterna kunde ha vänligheten att svara på mina frågor så skulle vi få en samlad bild av regeringens syn på detta.

Kristdemokraterna är nöjda med kapitaltäckningsreglerna. Det är lite förvånande, här finns ju möjlighet till politiska gratispoäng genom att dela ut en känga till våra banker. Det vore intressant att höra Moderaternas svar på denna fråga, med tanke på Anders Borgs gräl med Swedbank.

Frågan om den svenska bostadsbubblan är mer aktuell än någonsin, nu senast spådde SEB en nedgång hos huspriserna om 10 procent på två år (DN).

Smärtsamma nedskrivningar

Man ska inte lura sig att tro att problemen i Grekland är över bara för att media inte längre fokuserar på dem. Det finns stora frågetecken kring hur innehavare av grekiska statsobligationer skall hantera dessa på sina balansräkningar. International Accounting Standards Board (IASB) har nu reagerat på att vissa institutioner har bokfört alldeles för små kreditförluster i sina redovisningar.

IASB är en tungviktare i sammanhanget. Det är IASB som ligger bakom redovisningsstandarden IFRS (som i Sverige och många andra länder är obligatorisk för börsnoterade bolag). I ett brev till ESMA (ungefär EU:s finansinspektion och för övrigt ansvarigt för bland annat blankningsförbuden) kritiserar IASB det inkonsekventa vis på vilket banker och försäkringsbolag har valt att redovisa nedskrivning av grekiska statspapper. Enligt insatta har IASB aldrig agerat på detta vis tidigare, vilket tyder på att situationen är allvarlig.

Inga enskilda bolag pekas ut i IASB:s brev. Däremot konstaterar Financial Times att Royal Bank of Scotland skrev ned sin grekiska obligationsportfölj med 51 procent, att jämföra med franska BNP Paribas och ANP Assurances som bara skrev ned med 21 procent. De två franska institutionerna menar att marknaden är så illikvid att man inte kan tala om något marknadspris och därför har man själva bestämt värdet på sina innehav genom så kallad "mark-to-model". Det handlar tydligen inte alls om att man vill upprätthålla skenet av att det egna kapitalet är säkert.

Kontentan är att det kan finnas stora kreditförluster här och där, som kortsiktigt göms med hjälp av kreativ bokföring. Förr eller senare måste förlusten tas. "Lugnet före stormen" skriver den japanska storbanken Nomura, och syftar på det grekiska spektaklet.

Swedbank provocerar

Swedbank har lyckats reta upp finansminister Anders Borg ordentligt (E24, DN). Anledningen är att Swedbank, trots det allt bistrare ekonomiska läget, fortsätter att dela ut stora summor till aktieägarna. Borg skulle förstås ha föredragit att Swedbank visade prov på lite större ansvarskänsla genom att förstärka det egna kapitalet. Samma uppmaning har tidigare kommit från Riksbanken. Men icke, under söndagskvällen lät Swedbanks vd Michael Wolf meddela att återköpsprogrammet ligger fast.

Det är lätt att förstå Borgs ilska. Vi går mot ett marknadsklimat som enligt många bedömare kan bli bistrare än det vi upplevde under finanskrisen. Den gången fick Swedbank dra in 27 miljarder i två nyemissioner och dessutom ta del av det svensks statliga garantiprogrammet. Svenska statens pengar (skattepengar) lånades alltså ut och räddade Swedbank den gången. Det förvånar i alla fall mig att Swedbank inte gör mer för att undvika att någonsin hamna i det läget igen. Nu stoltserar man istället över att vara en av Europas mest välkapitaliserade banker och att man dessutom klarar av diverse stresstest.

Swedbank trampar ju rejält i klaveret här. För det första borde det ligga i bankens intresse att hålla sig väl med finansministern inför en kommande krisperiod. Swedbank kan knappast förvänta sig någon behandling med silkesvantar om de tvingas komma till staten med mössan i hand, igen. Dessutom eldar Swedbank med sitt agerande på opinionen kring strängare regleringar för banksektorn. Det är ingalunda säkert att de svenska politikerna nöjer sig med de regleringar som nu införs på europeisk nivå, det kan mycket väl bli tal om ett strängare svenskt regelverk. Samtliga partier som hittills svarat på mina frågor om den svenska bostadsbubblan har varit positiva till ett strängare regelverk för banker (nu senast Centerpartiet).

Lustigt nog sker detta samtidigt som IMF:s högsta chef, Christine Lagard, uttalar sig om att tvinga europeiska banker till att stärka sina balansräkningar. Även om Lagarde förmodligen inte i första hand syftar på Swedbank så är det ett tecken på hur illa det är ställt med den europeiska banksektorn. Jag tror inte att Anders Borg kommer att vara särskilt intresserad av att stärka Swedbanks balansräkning med skattepengar om/när den dagen kommer.

Tillägg: Läs gärna Andreas Cervenkas (E24) tvivel om långsiktigheten hos Swedbanks ägare.

Centerpartiet svarar om bostadsbubblan

Jag har tidigare frågat mig hur våra politiker bör hantera bostadsbubblan samt skickat ett brev till samtliga riksdagspartier med fyra frågor i ämnet. Svar från Socialdemokraterna finns här, svar från Vänsterpartiet finns här och svar från Folkpartiet finns här. De övriga partierna har alltså inte svarat ännu. Nedan följer mina frågor och samt från Centerpartiets bostadspolitiska talesperson och riksdagsledamot Ola Johansson:

1. Anser Centerpartiet att det finns en fara med en bristande svensk bostadsbubbla?

Centerpartiet tillsammans med exempelvis Riksbanken anser inte att Sverige har en boprisbubbla. Hushållens höga skuldsättning gör dock att vi måste vara vaksamma och vidta åtgärder om vi märker att priser och skuldsättning börjar skena. De senaste månaderna har vi sett en dämpad ökningstakt i bopriser och skuldsättning. Det ser med andra ord ut som att räntehöjningar, bolånetak och amorteringskrav fungerar och konstigt vore det ju annars.

2. Vad anser Centerpartiet om att införa amorteringskrav för bolån för att dämpa utvecklingen på bostadsmarknaden?

Vi välkomnar de principer om amorteringskrav som Bankföreningen uppmanade bankerna till i december 2010. Åtgärden väntas leda till en mer dämpad skuldökningstakt framöver.

3. Vad anser Centerpartiet om att minska ränteavdraget för bostadslån?

Vi ser positivt att på sikt minska ränteavdraget etappvis. Viktigt för oss är motverka för hög skuldsättning och istället göra det mer lönsamt för låg- och medelinkomsttagare att spara. Vi har därför föreslagit att det införs ett grundavdrag på kapitalinkomster. Redan vid ett årligt avdrag på 5.000 kronor räknar vi med att det uppstår positiva effekter.

4. Anser Centerpartiet att långivarna (banker, bolåneinstitut) bör omfattas av strängare regler?

Ja. Vi ser positivt på de striktare internationella kapitaltäckningsregler för bankerna som kommer att träda i kraft inom något år.

Raka svar från Centerpartiet, som får pluspoäng för att ha svarat direkt på mina frågor. Det är för övrigt bara Socialdemokraterna som har misslyckats med det hittills. Centerpartiet anser alltså att det inte existerar någon boprisbubbla. Däremot så anses hushållens höga skuldsättning vara ett problem. Det kanske vore intressant att fråga våra politiker om vi har en privat skuldbubbla i Sverige. Det får bli en annan gång.

Vi kan konstatera att Centerpartiet, som anser att det inte existerar en boprisbubbla, trots allt förespråkar den tuffaste linjen av de hittills svarande partierna. Centerpartiet är positivt till såväl amorteringskrav och bolånetak som minskade ränteavdrag. Dessutom vill man, precis som övriga svarande, att bankerna ska omfattas av tuffare regler.

Jag tycker det är positivt att Centerpartiet vill premiera sparande genom att införa ett grundavdrag för kapitalinkomster. Även en relativt blygsam nivå om 5000 kronor per år skulle vara mycket välkommen. Det skulle effektivt ge signaler till lånetörstande hushåll att det lönar sig att spara och att bygga upp en buffert. 

Bank of America förnekar rykten

En kort uppdatering om såpan Bank of America:
De sannolikt falska ryktena om att Bank of America skulle tas över av JP Morgan blev tydligen så besvärliga för banken att ledningen kände sig tvungen att förneka allt genom ett memo till de anställda. Även uppgifterna om att BAC skulle behöva öka det egna kapitalet 200 miljarder USD förnekas och kommenteras som "helt felaktiga". Detta visar väl två saker; för det första att ryktet om övertagande förmodligen var helt påhittat. Det är egentligen mindre intressant, rykten och spekulationer skapas hela tiden. Mer intressant är att konstatera vilken sårbar position BAC sitter i. Det krävs tydligen inte mycket för att skaka världens sjunde största finansföretag.

Och BAC gick utmärkt på börsen igår, upp nästan 11 procent.

Bank of America: nya rykten och spekulationer

I mina tidigare två inlägg (här och här) har jag skrivit om turbulensen i Bank of America Corporation (BAC). Jag noterar att SvD idag har en artikel på temat. Det har nu tillkommit en del nya detaljer.

Källan till uppgifterna om nedskrivningar på 100-200 miljarder USD, Henry Blodget på Business Insider, fick sig en rejäl känga av Bank of America via ett pressmeddelande. Blodget anklagas, av BAC, för att vara själva orsaken till att BAC sjunker på börsen. Blodget, som själv säger sig vara aktieägare i BAC, menar att detta ger honom vatten på sin kvarn. Ingen välmående bank skulle gå till personliga angrepp mot en bloggare på grund av ett kritiskt inlägg. Något står inte rätt till i BAC, menar alltså Blodget.

Det har börjat cirkulera ett rykte som säger att JP Morgan kan vara på väg att, med statens hjälp, ta över BAC. Staten skulle stödja affären, som ryktas ske redan denna vecka, med 100 miljarder i preferensaktier. Affären skulle även innebära att BAC:s aktier blir värdelösa. Ta det för vad det är, det vill säga rena spekulationer och rykten. Men rykten kan vara nog så besvärliga för en utsatt bank. Blir banken tillräckligt pressad finns risken att rykten blir självuppfyllande.

Financial Times Alphaville noterar att JP Morgan i tisdags gick ut med ett meddelande om att man uppgraderar BAC från "underweight" till "neutral". I meddelandet förklarar man även varför man nedgraderade BAC så sent som i april. JP Morgan menar också att den senaste tidens händelser är positiva för BAC ur "kreditvärdighetssynpunkt", då det ökar chanserna (riskerna) för att BAC tar in färskt kapital. Öppet för konspiratoriska tolkningar.

Uppdatering: Bank of America

Jag skrev i mitt föregående inlägg om den pågående krisen i Bank of America (BAC). Börsläget har inte förbättrats under denna handelsdag, finansindex är just nu upp cirka 1,5 procent medan BAC backar drygt 4 procent. Nu har även priserna på BAC:s CDS:er inverterat, det är för tillfället billigare att försäkra en femårig fordran på BAC än en ettårig dito.

På Business Insider finns detta intressanta inlägg om läget i Bank of America. BAC har ett bokfört eget kapital om 222 miljarder USD. Marknadsvärdet är ungefär 63 miljarder. Varför? För att marknaden inte tror på tillgångssidan i BAC:s balansräkning. Balansräkningar är besvärliga saker, skuldsidan är som bekant väldigt definitiv och otvetydlig - det man är skyldig är man skyldig. Tillgångssidan, däremot, lämnar en hel del åt ledningens och revisorernas godtycke.

I inlägget på Business Insider radas svaga punkter på BAC:s balansräkning upp. Förutom de sedvanliga reservationerna för havererade bolån återfinns här en rejäl dos kommersiella lån som behöver skrivas ned. Det finns också en saftig post (78 miljarder USD) med goodwill vars värde är tvivelaktigt. BAC:s exponering mot farliga statsobligationer uppges vara liten i sammanhanget, men det finns farhågor (spekulationer) kring att BAC utfärdat CDS:er mot krisande europeiska banker. Summan av befarade nedskrivningar landar på 100 till 200 miljarder USD. Det kan bli kämpigt att få in så mycket kapital i en nyemission.

Vem tror att vi får se ett statligt ingripande?

Tillägg: Nu uppmärksammar SvD situationen i Bank of America.

Vad håller på att hända med världens 7:e största finansföretag?

Bank of America Corporation (BAC) har det, i likhet med många andra banker, svårt just nu. Aktien är ned drygt 50 procent sedan årsskiftet. Igår sjönk BAC med nästan 8 procent. Ingen tycks veta riktigt varför.

Enligt bloggrannen Flutes sammanställning är BAC världens 7:e största finansföretag, sett till bokförda tillgångar. BAC:s tillgångar, 2265 miljarder USD, motsvarar 15 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten enligt samma lista (vilket är en hissnande siffra, men ändå i relativa tal inget i jämförelse med Nordeas 170 procent av den svenska BNP:n). Det är alltså inget litet företag som är i gungning. Det som gör fallet BAC extra intressant är att det verkar som att marknaden har tappat det för banker så viktiga förtroendet.

I bakgrunden ligger BAC:s problem med dåliga bostadslån och skvalpar, men det har varit känt länge och förklarar förmodligen inte gårdagens fall. Financial Times Alphaville har roat sig med en gissningslek om anledningen till BAC:s börsfall igår. En anledning kan vara den rapport från Jefferies om att BAC kan behöva 40-50 miljarder USD i färskt kapital. En ganska saftig nyemission för ett företag med ett marknadsvärde på cirka 65 miljarder USD. Banken har förnekat att detta skulle vara fallet.

En annan anledning kan vara ryktet om att BAC kommer att behålla sin andel av China Construction Bank. Förmodligen tycker investerarkollektivet att BAC skulle behöva pengarna för att uppnå Basel 3-målet på kapitaltäckning.

En mycket intressant kommentar återfinns på Wall Street Journals Marketbeat:

I suspect that BofA, that plaything of high-frequency traders, may be a canary in the market coalmine, a sign that the rebound this morning is a bit of a dead-cat bounce. In fact, it’s fading even as we speak.

Och kanske är det så, att BAC:s problem är en indikator på vad som komma skall. Jag tycker i alla fall att fallet BAC återupplivar minnen från 2008 (SBAB håller inte med (DN, E24)). Negativa nyheter om banker som i en normal marknad inte skulle ha betytt så mycket får enorma genomslag. Helt klart är förtroendet för BAC skadat.

Danska banker

Man behöver inte röra sig långt utanför Sveriges gränser för att hitta en bankkris. Idag missade danska Jyske Bank analytikernas förväntningar å det grövsta, och sjönk beskedliga 7,6 procent. Jyske Banks dåliga kvartalsrapport är bara det senaste exemplet på den danska banksektorns problem, tidigare i år förstatligades Amagerbanken och Fjordbank Mors.

Danska statens sätt att hantera sin bankkris skiljer sig från den taktik vi har sätt EU/ECB/IMF tillämpa på eurozonens krisande länder. Danmark har Europas strängaste regler vad avser långivares riskbörda. När de tidigare nämnda bankerna gick omkull, räddade inte staten långivarna. De fick istället se sina fordringar skrivas ned med uppskattningsvis 41 respektive 26 procent (senior debt). Till och med privatpersoner med mer än den statliga garantins 100 000 euro sparade i banken fick ta sin del av förlusten. Det kan vara värt att tänka på även för oss svenskar. Danska staten har (hade) med andra ord bestämt sig för att skydda sina skattebetalare. Men det är inte helt enkelt.

I slutet på juli släppte Standard & Poor´s en rapport där man uppskattar att cirka 15 danska banker kan komma att gå under de närmaste åren. Anledningen är förstås de numera dåliga lån som bankerna frikostigt strödde omkring sig under tiden före finanskrisen. Vidare har många av bankerna fått se sina kreditbetyg sänkta, vilket gjort det ännu svårare att sköta upplåningen, särskilt i utländsk valuta.

Det danska exemplet visar på hur svårt det är, trots de bästa ambitioner, att hålla skattepengar utanför en bankkris av det slag som stora delar av västvärlden nu står inför. De offentliga och de privata skulderna har kommit att glida ihop allt mer. För om en stat inte står upp och garanterar det egna landets bankers lån i första läget, riskerar man att hamna i den position där Danmark är nu. Det är svårt att vara det enda landet som låter långivare ta sin del av smällen. Och nu har man börjat diskutera statliga ingripanden även i Danmark. Regeringen uppges arbeta med en lösning för att kringgå den tuffa lagstiftningen (en generell statlig garanti för banker togs för övrigt bort så sent som i september 2010).

Men det finns ingen anledning till oro; Danmarks fyra största banker (däribland Jyske) klarade ju EU:s stresstester utan anmärkning...

Japanisering av ekonomin?

Det finns en övertro på att börsen alltid stiger med tiden. Säg det till en japan. Det japanska Nikkei-indexet ligger fortfarande 75 procent under sin högsta nivå från 1989. Den japanska börsen måste alltså stiga ungefär 300 procent för att nå upp till den nivå den befann sig på för 22 år sedan. Det finns alarmerande tecken på att västvärlden nu står inför en japanisering av ekonomin.

Den japanska ekonomin präglades under 80-talet av avregleringar, stor tillgång på billiga krediter och därmed kraftigt uppskruvade tillgångspriser (skenande börs och fastighetsmarknad). En fastighetskrasch ledde till en bankkrasch och en börskrasch. Många banker stod med värdelösa tillgångar på balansräkningarna. Oeniga politiker misslyckades med att arbeta fram en lösning. Känns det bekant?

I denna artikel i Financial Times uppmärksammas indikationer på att väst står inför en situation som liknar den japanska. Det mest slående exemplet i närtid är det som nu händer med räntorna i de stora västekonomierna (USA, Storbritannien, Tyskland och faktiskt Sverige och Schweiz). Räntan på tioåriga amerikanska statsobligationer var i torsdags under 2 procent. Det har inte hänt sedan 1950. Det pågår alltså en massflykt från upplevd risk till upplevd säkerhet. Man kan tolka detta som att förväntningarna på börsens utveckling är extremt låga. Man kan också dra slutsatsen att marknaden börjar ta ett amerikanskt deflationsscenario för sannolikt.

Oavsett om vi står inför en (extremt) lång period av svag tillväxt och kanske deflation, så verkar det mycket sannolikt att vi får se en dubbeldipp i den globala konjunkturen. Kenneth Rogoff (finansguru, professor och IMF:s tidigare chefsekonom) går steget längre och menar att vi sannolikt kommer att få se "The Second Great Contraction". Med det menar Rogoff att den kreditexpansion som vi har upplevt under senare år nu kommer att ersättas av en kontraktion (den första kontraktionen är för övrigt 30-talets depression). En "vanlig" lågkonjunktur innebär exempelvis ökad arbetslöshet och minskad industriproduktion. En kontraktion innebär, förutom det redan nämnda, även att krediter och skulder påverkas. Överbelånade privatpersoner, företag och nationer minskar sin belåningsgrad, en lång och smärtsam process för ekonomin. Skulder ska överföras från låntagare till långivare, antingen genom nedskrivningar eller inflation. Det räcker inte med hastigt komponerade krispaket (E24).

I dagens DN finns förslag på hur man höststädar sin privatekonomi. Kortsiktiga sparare ska sätta pengarna på bankkonto. Långsiktiga sparare ska sitta still i båten. Undrar om japanska privatekonomer också ger det rådet till sina långsiktiga sparare? Det ges en del bra råd i artikeln också. Som att amortera ned bolån till exempel.

Sitt inte still i båten - kasta dig över bord, helst före både kvinnor och barn!

I den pågående börskraschen har det varit en dålig taktik att sitta still i båten. Det enda rätta är att lämna båten hals över huvud, utan hänsyn till kvinnor och barn. För kvinnor och barn gäller självklart detsamma, här lönar det sig inte att visa hänsyn mot varken män, börsen eller Claes Hemberg.

Bloggrannen Cornucopia har vid ett antal tillfällen skrivit om de partiska experternas eviga råd om att sitta still i båten (exempelvis här). Även bloggrannen Flute ifrågasätter Naturlagen om aktieuppgång. Och självklart talar Avanzas Claes Hemberg och alla bankernas privatekonomer och experter i egen sak. De kan ju inte gärna råda dig att flytta pengarna från deras fonder eller att upphöra med courtagedrivande aktieaffärer. För den som vill ha lite mer pessimistisk/realistisk rådgivning samt underhållande läsning, rekommenderar jag Downtown Josh Brown's Rules for Surviving a Crash.

Man skulle kanske kunna kalla Joshua M Brown för Claes Hembergs motsats. Joshua bär inte hängslen och hans första råd är "erkänn att det är en börskrasch. Så snart Dow Jones har sjunkit 10 procent från den tidigare toppen kan du sluta att kalla det för korrektion och börja kalla det krasch. I efterhand är det bättre att ha haft fel om nomenklaturen".

En annan intressant sak som Brown understryker är att alla analyser du gjort av bolag, kommer att vara helt värdelösa under kraschen. I en krasch dras (nästan) alla bolag med ned. Brown uppmuntrar till att ha en lista på aktier att köpa om de blir tillräckligt billiga, men han menar att man också bör ha en lista på innehav man ska sälja vid nästa upprekyl. För rekyler dyker altid upp, även under krascher som denna.

Och det finns all anledning att vara pessimistisk. Vi har, som konstateras i denna artikel i DN, simultana problem i Europa och USA. Det är intressant att även företrädare för bankerna nu kan tala klarspråk (från DN:s artikel);

– Både den europeiska och den amerikanska skuldkrisen är väl känd, men om det nu inte blir någon återhämtning i världsekonomin utan snarare en recession kommer det att bli ännu svårare att lösa skuldproblematiken, säger Annika Winsth (chefsekonom Nordea).

– Vi gräver redan i botten på verktygslådan. Centralbankerna har gjort traditionella räntesänkningar och regeringarna har använt statsbudgeterna för att stimulera ekonomin, bland annat genom sänkta skatter. Nu måste vi söka okonventionella verktyg, säger Robert Bergqvist (chefsekonom SEB).

Och på tal om att sitta still i båten, SvD har frågat de svenska AP-fonderna hur de agerar i krisen. Sjunde AP-fonden svarar att sitter still med våra pensionspengar i båten. De övriga fonderna vill inte svara alls. Den attityden känner jag igen, då jag i juli frågade om fondernas syn på riskerna med den svenska bostadsmarknaden (mot vilken AP-fonderna är tungt exponerade genom stora innehav av bostadsobligationer). Dra åt helvete svarade Andra AP-fonden, om än i lite vänligare ordalag. Hur kan jag, en simpel medborgare, ha mage att fråga om hur mina pensionspengar sköts? Inte tillräckligt väl för att nå uppsatta mål om avkastning, visade min lilla granskning.

Folkpartiet svarar om bostadsbubblan

För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur våra politiker bör hantera bostadsbubblan. Med anledning av det skickade jag fyra stycken frågor om ämnet till de olika riksdagspartierna. Socialdemokraterna var snabbast med att svara (även om de duckade frågorna en aning). Kort därefter kom svar från Vänsterpartiet. Och nu har alltså Susanne Hagbard på Folkpartiets riksdagskansli svarat mig. Och jag måste ge Hagbard en eloge för att hon väljer att svara direkt på mina frågor, och inte lindar in svaret i en massa politiskt babbel som Andreas Larses (S) gjorde i sitt svar. Nedan följer mina frågor och Folkpartiets svar (i kursiv stil).

1. Anser Folkpartiet att det finns en fara med en bristande svensk
bostadsbubbla?
Det finns en viss risk för en bostadsprisbubbla om priserna på bostäder blir så höga att människor belånar sig mer än de egentligen har råd med. Vi vet inte förrän det har hänt om det finns någon bostadsbubbla i Sverige. Det finns dock inget överutbud av bostäder i Sverige. De allra flesta som köper en bostad, köper den för att bo iden, inte för att spekulera/ investera i som fallet har varit i t.ex Spanien.

2. Vad anser Folkpartiet om att införa amorteringskrav för bolån för
att dämpa utvecklingen på bostadsmarknaden?
Det är bra att de med stora skulder i förhållande till sina tillgångar och inkomster amorterar för att ha en buffert mot högre räntor och fallande priser. Amorteringstvång är dock en inskränkande reglering avutlåning och kan slå godtyckligt mot hushåll med olika förutsättningar. Unga hushåll med svag ekonomi får svårt att låna, eller skulle kunna se sig tvingade till att ta mer av dyra topplån föratt kunna amortera ned sina billigare bottenlån. Vi anser därför attdet finns andra verktyg som är bättre att använda än amorteringskrav för att dämpa en eventuell fortsatt prisuppgång.

3. Vad anser Folkpartiet om att minska ränteavdraget för bostadslån?
Folkpartiet anser att den svenska kapitalinkomstskatten bör sänkas. Den är i dagsläget nära dubbelt så hög som i vår omvärld. För attbehålla transparensen i skattesystemet bör då även ränteavdraget minska i motsvarande mån. Dagens ränteavdrag på 30 procent innebär att vi har ett skattesystem som subventionerar belåning och skuldsättning, vilket vi anser inte är ekonomiskt sunt i längden. Tidpunkten för ensådan förändring behöver dock övervägas noga och de ökade skatteintäkterna vid minskat ränteavdrag bör återföras till hushållen, t.ex. genom sänkt skatt på reavinster vid bostadsförsäljning.

4. Anser Folkpartiet att långivarna (banker, bolåneinstitut) bör
omfattas av strängare regler?
Ja, det finns anledning att ytterligare skärpa regelverket för att ökade svenska bankernas motståndskraft mot finansiell oro. Det kan till exempel gälla höjda kapitaltäckningskrav. De regler på EU-nivå som nu införs för att stärka övervakning och kontroll på europeisk nivå behöver också implementeras och utvärderas för att se om ytterligareåtgärder behövs.

Vänliga hälsningar
Susanne Hagbard
Folkpartiets riksdagskansli

Raka svar från Folkpartiets Susanne Hagbard kan man väl säga. Helt klart är Folkpartiet medvetna om problemet på den svenska bostadsmarknaden, även om Hagbard inte vill gå så långt som att säkert säga att det är en bubbla. Hagbard konstaterar ju även att det inte förekommit bostadsköp på spekulation i någon stor omfattning i Sverige, vilket skulle vara en mildrande faktor. Här håller jag med Hagbard, det stora problemet är inte spekulation - det är billiga krediter och en högriskkultur när det gäller belåning.

Folkpartiet är emot amorteringskrav. Jag måste invända mot argumentet att amorteringskrav skulle leda till att exempelvis unga skulle få svårt att köp bostad. I den nuvarande marknaden tvingas ju dessa unga (förstagångsköpare) att belåna sig till orimliga nivåer. Amorteringskrav skulle sannolikt leda till att prisutvecklingen på små lägenheter  skulle dämpas. Hagbard nämner att det finns verktyg som är lämpligare än amorteringskrav för att dämpa en eventuell fortsatt uppgång. Jag har frågat om Folkpartiet vill specificera dessa andra verktyg. Jag kanske återkommer med svar på den frågan.

Vi känner igen Carl B Hamiltons förslag om sänkt ränteavdrag till förmån för sänkt kapitalinkomstskatt. Jag tycker resonemanget om att vi inte bör subventionera belåning och skuldsättning är sunt. Det nya här är att Folkpartiet tycks förespråka sänkt skatt på reavinster på bostadsförsäljning.

Liksom övriga svarande partiet tycker Folkpartiet att bankernas regler bör ses över.

Vi kan också konstatera att Folkpartiet inte skriver något om hyresrätter eller nybyggnation.

Svenska banker

Även idag öppnar börsen stadigt neråt (DN, SvD). Det ser ut som att den börskrasch vi är mitt i, fortgår utan avbrott före helgen. En sak är säker, jag skulle inte vilja sitta med svenska bankaktier just nu.

Igår uppmärksammade Bloomberg ett uttalande från Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell. Frisell är inte alls försiktig i sitt uttalande utan säger rakt ut att de svenska bankerna måste göra mer för att skydda sig för ett kommande dödläge på interbankmarknaden (det vill säga ett läge där alla misstror alla och det blir svårt för banker att låna upp pengar från andra banker). Frisell understryker hur instabilt systemet är och säger att det inte krävs mycket för att interbankmarknaden skall kollapsa.

Det är framförallt de svenska bankernas upplåning i amerikanska dollar som kan vara i farozonen. Frisell uppger i artikeln att bankernas dollarlån blivit allt kortare på grund av ökad riskaversion hos amerikanska investerare.

Det är nu tydligt hur sårbara de svenska bankerna är, trots att de fortfarande visar bra resultat och obefintliga kreditförluster. Förtroende är en förutsättning för att en bank ska kunna sköta sin verksamhet, och förtroendet för svenska (och utländska för den delen) banker är just nu på väg ner. Om det dåliga börsklimatet fortsätter är risken stor att svenska staten kommer att behöva undsätta våra banker.

Den svenska banksektorn är enorm. Jag skrev i ett tidigare inlägg att de pengar som staten sparar genom att inte genomföra de utlovade skattesänkningarna endast motsvarar knappt 1,5 procent av Swedbanks utlåning till allmänheten. De fyra svenska storbankerna har sammanlagda balansräkningar om drygt 11 000 miljarder kronor, eller fyra gånger BNP. Det säger en del om vilka problem Sverige som nation får om bankerna blir för hårt ansträngda. Det internationella extremexemplet Island hade före fallet en banksektor som motsvarade runt tio gånger BNP.

Nu på morgonen sänker Morgan Stanley riktkurserna för de svenska bankerna (SvD). Vad det nu spelar för roll.

Jag har för övrigt fått svar ytterligare två av riksdagspartierna angående deras syn på den svenska bostadsbubblan. Jag återkommer i detta ämne. Till dess:

Sitt still i likviditetsbåten!

Mäklarsamfundets rekommendationer juni 2004

Hittade nedanstående text på Mäklarsamfundets webbsida. Texten är från juni 2004 men den känns förvånande aktuell.

Förbud mot "lockpriser" i marknadsföringen av bostäder
Styrelsen i Mäklarsamfundet Bransch beslutade den 17 juni 2004 att branschen ska fortsätta verka för att de priser som anges som utgångspris i marknadsföringen också alltid ska vara ett pris som säljaren har accepterat som ett möjligt försäljningspris.

Uppgifter som används i annonser och marknadsföring är information till aktörerna på marknaden. Dessa har rätt att kräva att informationen är vederhäftig och ej vilseledande. Styrelsen beslutade att endast prisuppgifter som av uppdragsgivaren och säljaren accepterats som ett tänkbart och möjligt försäljningspris får användas. Utgångspriset eller annan prisuppgift som anges i annonser eller marknadsföring får således inte vara ett "lockpris" utan ska ha en realistisk täckning i ett konkret ställningstagande från säljaren. Uttalandet är inte avsett att skapa något hinder för budgivning när fler spekulanter är intresserade av att köpa samma bostad. Ett användande av av lockpriser är ett brott mot god mäklarsed och därmed också ett brott mot fastighetsmäklarlagen. En viktig etisk regel är också att säljaren alltid måste godkänna ett pris som används i marknadsföringen.

Mäklarsamfundets standardtext för förmedlingsuppdrag är kompletterat med en bestämmelse om att det utgångspris som anges i förmedlingsuppdraget ska vara accepterat som ett tänkbart försäljningspris.

Vi skulle ändå bara ha slösat bort skattesänkningarna...

Det blir inget femte jobbskatteavdrag (SvD, DN). Dessutom spår Konjunkturinstituten en inbromsning av den svenska ekonomin. Det kan finnas goda skäl för Anders Borg (M) att behålla dessa 17 miljarder, som skattesänkningarna beräknades kosta, i statens byxficka. Socialdemokraterna och Tommy Waidelich välkomnar beskedet.

Alliansregeringen resonerar förmodligen så att det sannolikt blir tuffare tider framledes, och då måste man spara pengar. Ett mycket dåligt sätt att spara pengar och bygga upp buffertar, har det visat sig, är att ge dem till det svenska folket. Om folket hade haft samma ansvarskänsla för Sveriges (och sin egen) ekonomi som finansministern har, så hade vi använt skattesänkningarna till att bygga upp ett långsiktigt sparande och till att amortera våra skulder. Det litar inte finansministern på att vi gör. Kanske tror finansministern till och med att vi skulle använda de nyvunna slantarna till att blåsa upp bostadsbubblan en aning till?

En ordinär sjuksköterska skulle ha fått drygt 300 kronor mer i plånboken varje månad om skattesänkningarna hade blivit verklighet. Med stockholmsprissättningslogik skulle det innebära att sjuksköterskan efter skattesänkningen skulle kunnat köpa en bostad som är ungefär 130 000 kronor dyrare (130000*0,04*0,7/12 = 300). Eftersom det är för hög skuldsättning som är roten till problemet med den globala skuldkrisen, så vill nog inte regeringen se sitt folk öka sina skulder i detta läge.

Bloggrannen Cornucopia konstarerar att Borg har läst sin Reinhart/Rogoff. Alltså vet förmodligen Borg att det i ett senare stadie kan bli aktuellt att överföra skulder från låntagare till utlånare för att lösa problemet. Då är det bättre att ha 17 miljarder till att täcka lite av bankernas kreditförluster. Exempelvis Swedbank har lånat ut cirka 1 175 miljarder kronor enbart till allänheten (mestadels bostadslån). 17 miljarder skulle alltså räcka till att täcka kreditförluster på nästan 1,5 procent av Swedbanks utlåning till allmänheten.

Bloggrannen Kvantitativt tolkar Stefan Ingves senaste uttalande om att "inget dramatiskt har hänt" som att vi kan förvänta oss fler räntehöjningar från Riksbanken. Det gör jag också. I samma inlägg drar Kvantitativt paralleller mellan Riksbankens situation 2008 och den nuvarande situationen. Mycket läsvärt.

Bostadsbubblan och politiken

Socialdemokraternas Tommy Waidelich gör återigen ett försök att få igång ett samarbete med alliansen om en beredskapsplan för en kommande bostadskris (SvD). Det är bara ungefär tre veckor sedan Waidelich försökte med samma sak på DN Debatt, vilket jag uppmärksammade i det här inlägget. Konstigt nog verkar ingen vara intresserad av att svara Waidelich, eftersom han får försöka i tidning efter tidning.

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om hur våra politiker bör hantera bostadsbubblan. Jag har även skickat e-mail till samtliga riksdagspartier med fyra konkreta frågor angående bostadsbubblan. Intresset har mestadels varit svalt. Socialdemokraternas svar finns här och vänsterpartiets svar finns här. Det tycks som att FP, M, C, KD, MP och SD är lika ointresserade av att svara mig som allianspartierna är att svara Tommy Waidelich.

I den senaste artikeln avslöjar Waidelich inga nya konkreta förslag för att hantera bostadsbubblan. På DN Debatt skrev ju Waidelich om en "bred palett" av tänkbara åtgärder, men återigen är det bara förslaget om förenklade regler för andrahandsuthyrning som lyfts fram.

Det är i alla fall intressant att notera att Waidelich, likt en del dystopiska bloggare, tror att hösten blir avgörande för den svenska bostadsmarknaden. Det stora lager av osålda bostäder som byggts upp under våren/sommaren kommer antagligen att sätta press på priserna till hösten. Nu har vi dessutom en finanskris att oroa oss för igen, vilket med all sannolikhet kommer att bidra ytterligare till ett prisfall.

Jag ser fortsatt fram emot svar från övriga riksdagspartier. Jag har fått besked från somliga att svar kommer den närmaste tiden.

Blankningsförbud på vaga grunder

I torsdags förbjöd Frankrike, Italien, Spanien och Belgien blankning av bank- och finansaktier (SvD). Förbudet ska gälla i 15 dagar. Syftet ska vara att skydda länderna mot spekulation och därmed undvika häftiga svängningar (prisfall) på börsen. Det lusiga är att det nu har visat sig att andelen utlånade bank- och finansaktier aktier i de berörda länderna är ovanligt låg.

Kritiken mot blankningsförbudet har inte låtit vänta på sig (E24). Interventioner och begränsningar av en öppen marknad leder sällan till något bra. Spelarna gillar heller inte när spelets regler ändras efter myndigheters godtycke. Dessutom har denna metod redan använts såväl i USA och Storbritannien som Sverige under 2008 med dåligt resultat, se bloggrannen Flutes inlägg på temat.

Tyvärr är de ansvariga också mycket stolta över vad de har åstadkommit. Eller vad sägs om detta citat från Jean-Pierre Jouyet, chef för AMF (liknande Finansinspektionen) i Frankrike:

"They wanted to test French resistance. This is our response, as always very determined, and it will be so for all those who want to put us to the test."

Det är lätt att få intrycket att de berörda länderna har varit under någon form av "blankningsattack" med syfte att skapa oreda och instabilitet. Men analysföretaget Data Explorers, som har undersökt andelen utlånade aktier, kommer fram till något helt annat.

För det första är andelen utlånade aktier i de berörda bank- och finansföretagen lägre än genomsnittet för respektive land. Det gäller för alla länder utom Italien. Så har det varit under hela 2011. Dessutom ingår de berörda företagens aktier i lägre mån än genomsnittet i "lending programmes". Detta ska betyda att stora institutionella investerare inte har haft särskilt stora innehav i syfte att låna ut. Kort och gott, de som under veckan har sålt är samma typ av marknadsaktörer som vanligt.

Fokus på Frankrike

Som alla märkt så dyker det numera dagligen upp nyheter som spär på den europeiska/amerikanska skuldkrisen. Fokus skiftar mellan olika länder dag för dag. De senaste dagarna har mycket handlat om Frankrike. Även idag kommer negativa nyheter från Frankrike, då BNP-siffrorna för andra kvartalet redovisades. Nedan följer en mycket kort sammanfattning av vad som hänt i Frankrike de senaste dagarna:

Oro för nedgradering av AAA
Som alla vet har S&P nedgraderat det amerikanska kreditbetyget till AA+ från AAA. Nu finns det farhågor för att Frankrike ska gå samma öde till mötes (SvD). Frankrike har en växande statsskuld som för närvarande uppgår till drygt 80 procent av BNP. Frankrikes statsbudget dras med underskott.


Stödköp av italienska och spanska statsobligationer
ECB påbörjade under veckan stödköp av italienska och spanska statsobligationer, i syfte att hålla dessa länders räntekostnader på en hanterbar nivå (DN). Problemet är att om dessa stödköp ska kunna bli uthålliga måste de på sikt tas över av EU:s räddningsfond EFSF. Och Frankrike står tillsammans med Tyskland som största finansiär till EFSF. På så vis har problemen i Italien och Spanien börjat spilla över på Frankrike.


Franska banker åker upp och ned på börsen
Franska banker, med Societe Generale i spetsen, har tagit mycket stryk i veckan (SocGen är ned 16 procent sedan i måndags). Att franska banker har stor exponering mot Grekiska tillgångar är en del av förklaringen till reaktionen på börsen. Även oro för nedgradering av det franska kreditbetyget bidrar förstås. Igår uppgav Reuters att en asiatisk bank strypt sin utlåning till franska banker.

Blankning förbjuden i Frankrike, Italien, Spanien och Belgien
Från och med idag förbjuder de fyra länderna blankning av bank- och finansaktier. Syftet skall vara att skydda länderna från stora börsfall. Förbudet skall preliminärt gälla i 15 dagar. Förbudet har självklart fått en hel del kritik från alla möjliga håll, inte minst eftersom samma åtgärd genomfördes av USA och Storbritannien 2008 med dåligt resultat.


Dålig BNP-siffra
Idag blev det känt att Frankrike uppvisade nolltillväxt (BNP) mellan april och juni. Förväntningarna var förvisso blygsamma med en tillväxt på 0,3 procent. Marknaderna tycks också ha tagit detta med lugn.

Tillägg: Kommer kanske fokus att flyttas till Italien nästa vecka? Silvio Berlusconi har i alla fall kallat till krismöte ikväll klockan 19.

Fastighetsmäklarna underkänner sig själva

I den här artikeln i SvD kommenteras de nyligen införda acceptpriserna (eller "accepterat pris" som den mäklarkorrekta termen är). Syftet med acceptpriser sägs vara att motverka lockpriser och 90 procent av fastighetsmäklarna i Stockholm har infört den nya typen av prissättning.

Som jag tidigare har skrivit tror jag att acceptpriserna är en åtgärd från mäklarna att få fart på en marknad med låg omsättning. Tyvärr för mäklarnas del tycks det nu ha visat sig att flera spekulanter har tagit sig friheten att lägga bud under acceptpriset. Och det är inte så konstigt, eftersom införandet av acceptpriser enligt artikeln lett till att annonserade priser har stigit med 20 procent över en natt i vissa områden.

Kan någon förklara vad för typ av priser det var frågan om innan man införde acceptpriser? Om det inte var lockpriser vill säga, som ju har varit otillåtna långt före denna åtgärd. Fastighetsmäklarna får det nu att framstå som att man jobbar hårt för att komma till bukt med problemet lockpriser. Men faktum är ju att mäklarna bär hela ansvaret för problemet själva. Enbart mäklare kan lägga ut annonser på Hemnet. Det finns ingen ond fiende att besegra, det handlar bara om att följa uppsatta regler och att agera en smula ansvarstagande.

Några citat är värda att uppmärksamma. En mäklare på Svensk Fastighetsförmedling säger följande:

"Det har tagits emot positivt från alla håll, både köpare och säljare. Det är egentligen ingen som tycker budgivning är särskilt kul. Det är påfrestande för båda parter."

Som säljare skulle jag knappast ha några problem med att det blev budgivning på det objekt jag försöker sälja. Det kan däremot vara påfrestande att vara mäklare när det är svårt att komma till avslut.

På frågan om det går att säga om systemet med acceptpriser kommer att lösa problemet med lockpriser säger Notars vice vd Henrik Rundgren så här:

"Nej, men det är ett försök."

Ett annat försök kan ju vara att helt enkelt instruera sina anställda att inte annonsera lockpriser. Kanske ett e-mail till alla på Notar med texten "OBS från och med idag ska vi sluta med lockpriser"?

Tillägg: I den här artikeln (även E24) uttalar sig Notars vice vd Henrik Rundgren igen: "Allt talar för en prisnedgång", säger han. Det är första gången jag hör en företrädare för mäklarkåren så explicit uttala sig om vikande priser.

Om du skulle låna ut pengar till någon annans bostadsköp...

Som bekant håller priserna på den svenska bostadsmarknaden på att sjunka. Sannolikt kommer vi att se sjunkande priser under hösten. Den senaste tidens börsfall hjälper knappast banker eller överbelånade bostadsägare. Tänk dig för en stund att du hade en hel del pengar som du vill placera. Du beslutar dig för att låna ut en del till bostadsköpare, mot en rimlig ränta. Hur skulle du resonera angående just den rimliga räntan?

Tänk dig att du har två olika intressenter. Båda funderar på att köpa en bostad i stockholmsområdet. Först ut är ett par i 55-årsåldern, Par 1. De funderar på att flytta från sin villa, som de har bott i under 20 år, till en lägenhet som är mer centralt belägen (Östermalm). Par 1 räknar med att göra en vinst på cirka tre miljoner när de säljer sin villa, och de avser att använda hela vinsten som kontantinsats för den lägenhet på drygt fyra miljoner kronor som de nu avser köpa. Båda har arbeten (skilda branscher) och tjänar sammanlagt 75 000 kronor i månaden före skatt. Par 1 vill alltså låna drygt en miljon för sitt bostadsköp.

Den andra intressenten är också ett par. De är båda 28 år gamla och arbetar i samma bransch (reklam/media). Par 2 tjänar tillsammans 65 000 kronor per månad före skatt. De vill köpa en centralt belägen tvåa (Vasastan) på 60 kvm, värderad till cirka 3,5 miljoner kronor. De har inga tidigare bostadsvinster att finansiera köpet med, men har gemensamma besparingar på 400 000 kronor till kontantinsats. Par 2 vill låna 3,1 miljoner, helst lite till eftersom de funderar på att renovera köket innan de flyttar in.

Så vilken ränta ska du som nystartad långivare erbjuda respektive par? Vi börjar med en överblick av vad de stora långivarna på marknaden erbjuder. Kort bostadsränta ligger på cirka 4%. Den räntan kommer Par 1 att erbjudas på hela lånebeloppet. Par 2 kommer att erbjudas 4% på 85% av köpesumman, det vill säga 2 975 000. Resterande 125 000 kommer att läggas i ett blancolån med cirka 6% ränta. Den genomsnittliga räntan på lånesumman (3,1 Mkr) blir därmed cirka 4,1%.

Är det någon som tycker att det är orimligt att ränteskillnaden mellan paren inte är högre? Har banken verkligen koll på vilken risk som förknippas med respektive låntagare? Skulle du någonsin kunna räkna hem "caset" med att låna ut till Par 2 till endast 4,1% ränta? Om vi (kanske felaktigt) låter oss utgå från att 4% är en rimlig ränta för Par 1, så skulle jag ställa mig följande frågor innan jag lånade ut ett öre till Par 2:

• Kommer det finnas täckning för ett lån på 3,1 Mkr om ett år? Kanske, men ett prisfall på 10% skulle radera ut hela det egna kapitalet för Par2. Alltså saknas täckning och en ökande del av lånet blir egentligen ett blancolån.
• Är risken högre att Par 2 blir helt eller delvis arbetslösa? Förmodligen.
• Kommer Par 2 att kunna amortera sitt lån på rimlig tid, säg 30 år? Antagligen inte, då det handlar om drygt 8600 kr/månad i amortering.
• Kommer Par 2 att klara en period med "hög" ränta på 7% (12658 kr/mån efter ränteavdrag)? Förmodligen, men inte i kombination med rimlig amorteringstid och definitivt inte om en eller båda blir arbetslös.
• Hur ser min egen (bankens) inlåning ut framöver? Är den trygg? Inte särskilt, med tanke på simultana skuldkriser i USA och Europa.
• Hur kommer mina (bankens) finansiärer att se på det faktum att min balansräkning kommer att innehålla tillgångar som saknar täckning?
• etc...

Jag anser att, givet en marknad med sjunkande bostadspriser, så kan ingen vettig bank vilja låna ut pengar till Par 2 till en ränta under 10%. Personligen skulle jag göra riskbedömningen utifrån hur stor sannolikheten är att båda i Par 1 får behålla jobbet en given tidsperiod och sedan använda den tidsperioden som payback-tid och göra påslag för risk. Förmodligen skulle Par 2 få betala över 30% ränta i min bank...

Fortsättning följer.

Tillägg: Sedan detta skrevs har det framkommit uppgifter om att även vissa mäklare nu officiellt verkar tro på fallande priser till hösten. (SvD, E24)

Nästa dominobricka?

Den globala börskrisen/kraschen fortsätter. Under natten har flera asiatiska börser fallit tungt, men trenden tycks vara en återhämtning under morgon (svensk tid). En inte allt för vågad gissning är att det blir fortsatt nervöst på börserna resten av denna vecka. Den stora frågan är vilken som är nästa bricka att falla i det globala skuldkrisdominot.

Jag skrev igår om att risken för en nedgradering av det franska kreditbetyget ökar på grund av stödköpen av italienska och spanska statsobligationer. SvD skriver om samma tema nu på morgonen. Inte nog med att den franska statens finanser börjar se allt mer ansträngda ut, de franska bankerna har tillsammans lånat ut uppskattningsvis 2500 miljarder kronor till Italien. Knappast något att skryta med på balansräkningen.

Också EU:s så omtalade räddningsfond, EFSF, skulle påverkas av en fransk nedgradering. EFSF är tänkt att fungera som räddare i nöden för krisande länder i eurozonen. Det har spekulerats i att fonden ska ta över stödköpen av spanska och italienska statspapper (just nu står ECB för stödköpen). Det har också spekulerats i att fonden ska tillföras mer kapital, för att bli mer trovärdig (vissa bedömare talar om en ökning på tre till fem gånger). Men problemet är att någon måste betala in pengar till fonden, och Frankrike är jämte Tyskland största bidragsgivare. Om det franska kreditbetyget sänks kan också EFSF:s kreditbetyg sänkas med minskad trovärdighet och ökad kostnad för upplåning som följd. Och apropå trovärdighet; så här sa Michael Saunders, Citigroups chef för europabevakning i London, om ECB:s stödköp:

–De köper för väldigt modesta summor. Det finns en möjlighet att ECB bluffar och hoppas att det ska lugna marknaderna att de överhuvudtaget är inne och köper, säger Michael Saunders, chef för Citigroups Europabevakning i London.

Risken är alltså hög att det kommer att krävas betydligt mer omfattande interventioner för att lugna marknaderna. För övrigt har spreaden mellan franska och tyska tioåriga statsobligationer nu ökat till 89 punkter. Siffran kan ses som en indikator på förtroendet (eller rättare sagt bristen på dito) för den franska ekonomin.

Sammanfattningsvis kan vi nu konstatera att vi har en simultan kris i Europa och USA. Att flytta skulder mellan olika balansräkningar har alltså inte löst de underliggande problemen. Hittills har vi inte fått något stöd från världsekonomins draglok Kina heller, som under morgonen rapporterade att inflationen ökat till 6,5 procent.

Vad leder stödköpen till?

Så har ECB börjat stödköpa spanska och italienska statsobligationer (DN, E24) för att hålla de utsatta ländernas räntor på rimliga nivåer. Åtgärden tycks lugnat marknaderna en aning, men alla är medvetna om att skuldkrisen är långt ifrån över.

Stödköpen har gett snabba (och kortsiktiga) resultat. Räntorna på spanska och italienska tioåriga obligationer är ned med över 70 punkter (till ungefär 5,3%). Givetvis spekuleras det nu i hur uthålliga stödköpen kommer att vara.

Paul Krugman är i det här inlägget på sin blogg försiktigt optimistisk till stödköp av italienska och spanska statsobligationer. När det gäller Grekland (och kanske Portugal och Irland) menar Krugman att stödköp är en dålig lösning. Den grekiska skulden är (var) alldeles för stor och det skulle aldrig gå att övertyga marknaden om att Grekland skulle klara av att hantera sin statsskuld utan en default. När det gäller det italienska problemet är situationen inte lika hopplös, menar Krugman. Den italienska ekonomin är i betydligt bättre ordning än den grekiska, statsskulden är mindre och man dras inte med underskott av grekisk kaliber. Anledningen till att räntorna på italienska papper drivits upp kan enligt Krugman kanske beskrivas som en självuppfyllande profetia. Rädslan för default driver ett land till default. I en sådan situation kan man uppnå goda resultat genom att som centralbank ingripa på marknaden och utgöra garant för landet i svårigheter, tills landet ifråga har möjlighet att hantera situationen för egen maskin.

Det finns givetvis nackdelar också. I och med att USA förlorade sin AAA-status har nu farhågor börjat spridas om att andra AAA-länders kreditbetyg kan vara i fara. Ett av dessa länder är Frankrike, vars statsskuld beräknas uppgå till 85-95 procent av BNP år 2013. Franska banker har redan varit hårt ansatta på grund av sin exponering mot Grekland. En nedgradering av det franska kreditbetyget skulle kunna slå hårt mot en eurozon i kris. Och i slutänden kommer Frankrike (tillsammans med Tyskland) att stå som en av huvudfinansiärerna till de spanska och italienska stödköpen. Då uppenbaras risken för en situation där Frankrikes räntor börjar drivas uppåt. Kort och gott, stödköp är ingen långsiktig lösning på det europeiska skuldproblemet.

För närvarande är ränteskillnaden mellan tyska och franska tioåriga statsobligationer 78 punkter och ökande. Detta blir en intressant parameter att hålla koll på framöver.

USA nedgraderat - vad händer nu?

Det visade sig att S&P hade mod nog att nedgradera den amerikanska kreditvärdigheten till sist. Att det hände på en fredag, efter börsens stängning, är knappast någon slump. Just nu sysselsätts många hjärnor av att försöka förutspå vad som kommer att hända vid börsöppningen på måndag.

Det är nu uppenbart att vi inte är kvitt finanskrisen ännu. De stora skulder som kom i dager 2008 har ju egentligen bara flyttats från en balansräkning till en annan. Vi riskerar nu att få uppleva andra halvan en så kallad dubbeldipp på den finansiella marknaderna.

I Europa finns fortfarande oron för skuldkrisens spridning. Tidigare låg fokus på Spanien, men de senaste dagarna har Italien hamnat under luppen. Räntan på italienska tioåriga statsobligationer är i skrivande stund 6,16%, vilket är en historiskt hög, och för Italien mycket ansträngande nivå. För att blidka marknaderna tillkännagav den italienska ledningen i fredags att man har för avsikt att skynda på ett åtstramningspaket i syfte att förbättra de italienska statsfinanserna. Detta innebär att Silvio Berlusconi har blivit tvungen att backa från sin tidigare strategi som i stort gick ut på att skylla de höga statsskuldräntorna på diverse "spekulanter". Det krävs säkerligen en mycket allvarlig situation för att få Berlusconi att krypa till korset.

ECB har beslutat att stödköpa irländska och portugisiska statsobligationer för att hålla nere räntorna. Nu börjar röster höjas för att ECB bör genomföra stödköp av spanska och italienska statspapper, vilket ECB hittills har sagt nej till. Jag misstänker att denna typ av spekulationer kommer att bli tongivande för börsutvecklingen den närmaste tiden. Det behövs helt enkelt nyheter om statliga interventioner för att dämpa flykten från risk. Motsvarande spekulationer finns på andra sidan Atlanten, där många nu hoppas på en fortsättning av Quantative Easing-programmet. Eftersom räntorna på amerikanska statsobligationer i och med S&P:s sänkning riskerar att öka, spekuleras det i om att även FED kommer att genomföra stödköp.

Måndag bli helt säkert en intressant dag på börsen.

Vänsterpartiet svarar om bostadsbubblan

Som ni kanske minns har jag tidigare frågat skrivit om hur våra politiker bör hantera bostadsbubblan samt ställt fyra frågor om den svenska bostadsbubblan till våra riksdagspartier. Det har gått lite trögt att få svar, även om vissa partier har bekräftat att de mottagit mina frågor och bett att få återkomma. Jag antar att det till del beror på att det är semestertider. Socialdemokraterna har i alla fall redan svarat. Nu har jag även fått svar från Vänsterpartiet, genom Ulla Andersson som är riksdagsledamot.

Till skillnad från Socialdemokraterna har Andersson haft vänligheten att svara direkt på mina frågor, och undvikit långa politiska undvikande svar. Det skall nämnas att Andersson även bifogade två artiklar på bostadstemat där hon står som författare till åtminstone en (till den andra nämns ingen författare, men jag håller för sannolikt att Andersson varit åtminstone medförfattare). Jag lägger inte ut dessa artiklar i det här inlägget, då de omfattar ungefär tre A4-sidor text. Jag kanske får anledning att återkomma till artiklarna i ett kommande inlägg. Nedan följer mina frågor och Vänsterpartiets svar (svaren i kursiv stil):

Hej, 

Den senaste tiden har det i media skrivits en del om att priserna på den svenska bostadsmarknaden kan vara på väg att falla. Detta skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser för svenskar med stora bostadslån, i synnerhet barnfamiljer (se exempelvis Tommy Waidelichs inlägg på DN Debatt 2011-07-23). Med anledning av detta har jag några frågor till Vänsterpartiet: 

1. Anser Vänsterpartiet att det finns en fara med en bristande svensk bostadsbubbla? 

Det finns en viss fara framförallt i storstäderna, hela situationen på den sk bostadsmarknaden är ohållbar eftersom människor stängs ute från rätten till en bostad och den blir allt mer en handelsvara istället.

2. Vad anser Vänsterpartiet om att införa amorteringskrav för bolån för att dämpa utvecklingen på bostadsmarknaden? 

Vi föreslog att ett amorteringskrav skulle införas istället för ett bolånetak eftersom ett tak stänger ute stora grupper från möjligheten till att köpa en bostad och gynnar de som redan tidigare har en bostad eller föräldrar /andra anhöriga med kapital/bostad.. Dessutom är det rimligt att amortera lån och om klarar man inte att amortera på ngt av sina bolån så ska man nog inte ha den boendekostnaden. 

3. Vad anser Vänsterpartiet om att minska ränteavdraget för bostadslån? 

Kan behövas se över särskilt nu när fastighetsskaten sänkts.

4. Anser Vänsterpartiet att långivarna (banker, bolåneinstitut) bör omfattas av strängare regler? 

Riskviktsmodellerna bör ses över, kapitaltäckningsreglerna mm höjas.

Framförallt behöver byggandet av hyresrätter kraftigt öka om priserna på bostäder ska minska. Desto större bostadsbrist desto högre priser. Om inkomstskillnaderna ökar kraftigt så är det en självklar följd att personer med kapital söker avkastning och därför ökar också priset på bostäder/fastigheter.

Mycket raka svar från Vänsterpartiet alltså. Här finns inget behov att "tolka" svaren, som jag gjorde med Socialdemokraterna. Nedan följer mina tankar kring Vänsterpartiets sätt att resonera kring bostadsbubblan. Det som nu följer är alltså mina åsikter, inte Vänsterpartiets.

Vänsterpartiet ser uppenbarligen en fara med den svenska bostadsmarknaden och har säkerligen diskuterat detta en hel del, både internt och externt. Vänsterpartiet verkar fokusera mer på att bubbelpriserna på bostäder leder till resurssvaga individer blir utan boende, snarare än att de kan leda till en ekonomisk kollaps. Vidare anser Vänsterpartiet att denna fara finns framförallt i storstäderna, eftersom priserna är högst där. Det förvånar mig inte alls att Vänsterpartiet har vinklat bubbelproblemet till att handla om inkomstnivå. Jag tror däremot att det inte är de med lägst inkomster som kommer att drabbas värst vid ett prisfall. Belåningsgraden såväl som belåningen i absoluta kronor kommer att vara viktigare faktorer än inkomst vid en bristande bostadsbubbla.

Vänsterpartiet menar att man bör bygga betydligt fler hyresrätter för att komma åt de höga priserna på bostadsrätter. Hyresrätten ska ses som ett fullgott alternativ till bostadsrätten. Så långt hänger jag med i resonemanget, men sedan kommer det diffusa begreppet bostadsbrist. Tydligen beror de höga priserna i Sverige på detta fenomen. Jag har tidigare efterfrågat en definition av begreppet bostadsbrist, men lever fortfarande i ovisshet. Jag kan å andra sidan köpa att det i Sverige, lokalt, existerar hyresrättsbrist.

Det råder inga tvivel om att Vänsterpartiet vill ha amorteringskrav, vilket jag tycker är sunt. Problemet är väl att man vill ha det istället för bolånetak, med hänvisning till att bolånetaket missgynnar personer med begränsat sparkapital alternativt avsaknad av kapital från tidigare bostadsaffärer. Här tror jag att Vänsterpartiet riskerar att skjuta sig själva (eller sina väljare) i foten. Om mitt problem är att jag har för lite sparade pengar, bör jag inte lösa det genom att belåna mig till 95 procent. Jag gillar i alla fall att Andersson utan krusiduller skriver att den som inte har råd att amortera helt enkelt har tagit på sig en för hög boendekostnad.

Vänsterpartiet kan tänka sig att minska ränteavdraget för bostadslån. Jag tror att det kommer bli svårt att få igenom ett sådant förslag om man har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna. Någon sänkt kapitalinkomstskatt a la Folkpartiers Carl B Hamilton kommer förstås inte på tal.

Att Vänsterpartiet anser att bankerna bör omfattas av strängare regler är en lågoddsare, jag tror att de flesta partier kommer att svara något liknande.

Vi kan alltså konstatera att Vänsterpartiet är medvetet om bostadsbubblan som problem och har en ganska klar politik kring frågan. Vänsterpartiets fokus ligger på framförallt resurssvaga individers problem att finna bostad, snarare än på den svenska ekonomin som helhet. Vänsterpartiet vill att fler hyresrätter skall byggas och menar att dessa (med reglerad hyressättning) skall pressa priserna på den svenska bostadsmarknaden. Det är också intressant att konstatera att man till skillnad från Socialdemokraterna inte talar om breda politiska lösningar.

Jag väntar nu med andakt på svar från de övriga riksdagspartierna.

Cypern - eurozonens fjärde statsbankrutt?

Irland, Portugal och Grekland har redan gjort det. Kommer Cypern att bli det fjärde landet i eurozonen som inte klarar av att hantera sin ekonomi på egen hand?

Den gångna veckan har mycket fokus legat på USA och höjningen av skuldtaket. Under tiden har en ny kandidat seglat upp som lågoddsare för statsbankrutt. Cypern fick i fredags se sitt kreditbetyg sänkt av Standard & Poor´s till BBB+ från A-. Utsikterna är fortsatt negativa. Räntorna på Cypriotiska 10-åriga statsobligationer ligger nu runt 10 procent, det vill säga på ungefär samma nivåer som för Portugal och Irland.

Cypern genomgår både en politisk och en ekonomisk kris. Den ekonomiska krisen beror till stor del på att landets banker (banksektorn är enorm i förhållande till BNP, jämför Island) har stor exponering mot Grekland. Totalt har de cypriotiska bankerna en exponering mot grekiska skulder (offentliga och privata) på 31 miljarder euro. Det motsvarar 170 procent av landets BNP. Cyperns näst största bank, Mafin Popular Bank, sitter på 12,5 miljarder euro i grekiska lån, vilket motsvarar 40 procent av bankens balansomslutning.

Igår (måndag) skickade landets största bank, Bank of Cyprus, ut ett SOS.

"With our inaction we are risking the ability of refinancing the state and the consequences will be immediate and serious. There is an imminent threat of Cyprus joining the European Union support mechanism, with whatever drawbacks that will entail."

Budskapet är mycket tydligt. En cypriotisk statsbankrutt blir allt mer aktuell. För den ansträngda eurozonen är Cypern förvisso ett litet land att rädda, statsskulden uppgår för närvarande bara till 11,5 miljarder euro eller drygt 60 procent av BNP. Inte som Det Stora Feta Greklandsfiaskot sålunda. Men det börjar bli tid för EU/ECB att sätta ned foten när medlemmarna faller en efter en. Och även om Cypern är ett litet land så kan den stora banksektorn vara till stort besvär om det blir allvarliga problem.

Standard & Poor´s dilemma

I det här inlägget frågade jag mig om USA kommer att få behålla sitt kreditbetyg, AAA. Kreditvärderingsinstituten har ju dragit till sig en hel del politisk ilska i Europa senaste tiden, med anledning av att man (helt riktigt) sänkt kreditbetygen för krisande europeiska länder. S&P kallade saker vid dess rätta namn när man vägrade att klassa det grekiska krispaketet som "frivilligt". Även för det fick S&P utstå hård kritik från EU/ECB.

Nu har S&P hamnat i ett känsligt läge på hemmaplan. Den 14 juli gav S&P det amerikanska kreditbetyget "negativa utsikter". Det betyder att det finns stor sannolikhet för att en nedgradering inom 90 dagar kan bli aktuell. I sin rapport skrev man följande (enligt Reuters):

"We expect the debt trajectory to continue increasing in the medium term if a medium-term fiscal consolidation plan of $4 trillion is not agreed upon."

Och vidare:

"If Congress and the Administration reach an agreement of about $4 trillion, and if we conclude that such an agreement would be enacted and maintained throughout the decade, we could, other things unchanged, affirm the 'AAA' long-term rating and A-1+ short-term ratings on the U.S."

Detta kan egentligen bara tolkas på ett sätt; S&P kräver besparingar på 4 000 miljarder dollar för att bibehålla det amerikanska kreditbetyget. Det blev som bekant bara runt 2 400 miljarder dollar i besparingar.

Att bli det första kreditvärderingsinstitutet som nedgraderar USA är mycket vanskligt. S&P skulle med detta riskera att få skulden, från politiskt håll, för allt som går dåligt i den amerikanska ekonomin framledes. Det verkar nu som att S&P kommer att försöka slingra sig ur situationen. Men samtidigt är det svårt att backa när man har stuckit ut hakan så långt som S&P har gjort. I samband med finanskrisen fick kreditvärderingsinstituten kritik för att inte vara tillräckligt oberoende. Man riskerar nu att förlora en hel del trovärdighet om man inte står fast vid sin ursprungliga linje.

Kommer USA att förbli en AAA-nation?

Mycket talar nu för att republikaner och demokrater enats kring ett förslag (DN) för att få till stånd en höjning av det omtalade skuldtaket. Detta är ingen skräll; även om marknaderna har varit oroliga den senaste veckan så är det inget mot vad som skulle hända om USA ställde in betalningarna på sin statsskuld. Den stora frågan är nu vad som kommer att hända med USA:s kreditbetyg.

Vi börjar med några siffror för att få en överblick:

(USD)
Nuvarande skuldtak: 14 300 miljarder
Föreslagen höjning: 2 400 miljarder (till slutet 2012)
Föreslagna budgetnedskärningar på tio år: 2 400 till 2 800 miljarder
Föreslagna skattehöjningar: 0
USA:s budgetunderskott i år: ca 1 500 miljarder

En snabb koll av siffrorna ovan visar att USA har en kortsiktig lösning i sikte, men att situationen på längre sikt är mycket tuff (särskilt med tanke på de senaste BNP-siffrorna). Målsättningen tycks vara att de nya 2 400 miljarderna skall räcka över valet 2012 (detta är ett krav från demokraterna). Man kommer alltså att låna pengar som räcker i knappt två år, och spara in ungefär samma summa genom nedskärningar på tio år. Med ett årligt beräknat budgetunderskott på runt 1 500 miljarder och nedskärningar på mindre än i genomsnitt 300 miljarder per år kommer man vid slutet av 2012 ha spenderat huvuddelen av de "nya" pengarna och bli tvingade att höja skuldtaket igen. Och det är de klena nedskärningarna och de uteblivna skattehöjningarna som gör att kreditvärderingsinstituten blir misstänksamma. För även om förslaget går igenom kan det bli aktuellt med en nedgradering av det amerikanska AAA-betyget.

Financial Times skriver att Standard & Poor´s vill se åtminstone 4 000 miljarder i nedskärningar för att vara nöjda. S&P tycks vara den av de tre stora som är mest negativa till det amerikanska kreditbetyget. Moody´s sade i fredags att det är mest sannolikt att resultatet av deras pågående utvärdering resulterar i att USA behåller sitt betyg, men att utsikterna ändras till negativa. President Obama menar å sin sida att om USA förlorar sitt kreditbetyg beror det inte på problem med att betala statsskulden utan "because we didn´t have a AAA political system". Jag är inte säker på att jag håller med Obama om det.

Relaterat:
Uppgörelse i grevens tid (SvD)
Bästa förväntade lösning (SvD)
Nära skuldavtal (DN)
En lättnadens suck (DN)
Säkra investeringar finns inte (DN)
Så här ser kompromissförslaget ut (DN)
Moody´s bekräftar kreditbetyget (SvD)