Återigen har det blivit ett ofrivilligt avbrott i bloggandet. Även denna gång är det resande som sätter käppar i hjulen. I veckan som gick har jag bland annat besökt en försvarsindustrimässa i Bukarest. Mässan var inte av samma storlek som DSEi, men ändå relativt stor med tanke på att det huvudsakligen var rumänska företag som ställde ut.
Jag noterade ett lustigt tecken förskjutning av den globala maktbalansen under mässans officiella öppningstal. Mest centralt placerade av åhörarna befann sig inte en amerikansk delegation, utan en kinesisk. Gruppen på fem kinesiska officerare passades upp minutiöst. Antagligen representerade de den mest köpstarka kunden på mässan.
Som vanligt roade jag mig med att se vilka företag som tog störst plats bland utställarna. Om vi hade befunnit oss i västeuropa så skulle BAE Systems sannolikt varit bland de största utställarna. Men inte i Rumänien. De fanns dock indirekt med som deltillverkare av Eurofighter Typhoon, som hade tagit stor utställningsyta i anspråk. Rumänien har för övrigt nyligen gjort klart att man ska ersätta sina gamla stridsflygplan av typ MIG-21. När beslutet först tillkännagavs för cirka ett och ett halvt år sedan kom det som en besvikelse för Saab, som hade hoppats att rumänerna skulle köpa Gripen. Istället blev det sketna begagnade F-16. Beslutet var givetvis politiskt, som så ofta när det gäller större affärer med försvarsmateriel. Som tröst till Saab kan nämnas att de rumänska testpiloterna hade Gripen som förstahandsval, vilket innebär att de föredrog Gripen framför både F-16 och Eurofighter Typhoon. Som en extra tröst till Saab kan nämnas att det nu verkar som att Rumänien inte har råd med några F-16.
Det fanns flera israeliska företag bland utställarna, störst av dessa var Rafael. Att handla försvarsmateriel med Israel är i Rumänien inte alls kontroversiellt, till skillnad från i Sverige. Det bör i sammanhanget nämnas att Rafael har levererat målutpekningskapslar (tageting pods) till Gripen. Även UAV:n Falken är tillverkad av ett israeliskt företag.
På tal om kontroversiellt, som största utställare fanns italienska Finmeccanica. Finmeccanica har på senaste tiden hamnat i blåsväder på grund av inblandning i skandaler delvis relaterade till eurosamarbetets potentielle bödel Silvio Berlusconi. Det handlar bland annat om att Finmeccanica har anställt agenter som, förutom att sälja företagets produkter och tjänster, har levererat prostituerade till Silvio Berlusconi och därefter försökt pressa honom på pengar. Återigen, för mig är det ofattbart att en clown som Silvio Berlusconi kan bli den som avgör eurons framtid.
Visar inlägg med etikett Italien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Italien. Visa alla inlägg
söndag 25 september 2011
tisdag 20 september 2011
Hur länge håller de franska bankerna?
Förra veckan skrev jag detta inlägg där jag frågade mig om vi skulle få se en nedgradering av kreditbetygen hos de berörda bankerna. Det fick vi, både Societe Generale och Credit Agricole medgraderades. BNP Paribas klarade sig den gången, men utsikterna är negativa.
Zero Hedge gjorde mig uppmärksam på den här artikeln i Financial Times. Här står att läsa att den stora tyska koncernen Siemens för två veckor sedan tog ut mer än en halv miljard euro som fanns placerade i "en fransk storbank". Pengarna parkerades sedan direkt hos ECB (endast ett fåtal stora företag har möjlighet att göra detta). Detta visar återigen hur känsligt läget är och hur viktigt förtroende är för att en bank ska kunna sköta sin verksamhet. Det verkar som att Siemens har förberett sig för en finansiell kris, då man för ett år sedan startade en egen bank. Och Siemens verkar ha positionerat sig väl; inte nog med att man får lägre risk hos ECB, räntan uppges även vara högre. Då finns det ingen anledning att ha kvar pengarna hos en haltande fransk bank med massor av riskfyllda tillgångar på sin balansräkning.
Så vilken bank är det frågan om? En källa säger till FT att det inte rör sig om BNP Paribas. Då återstår Credit Agricole och Societe Generale.
Nu på morgonen rapporteras att S&P har sänkt det italienska kreditbetyget ett steg. Utsikterna anges som negativa, vilket innebär att man håller öppet för ytterligare sänkningar. Återigen riktas alltså krisens fokus mot landet som kan bli eurosamarbetets bödel. Detta kommer gissningsvis att bidra till ytterligare problem för den europeiska banksektorn. Det blir intressant att se hur de italienska räntorna påverkas under dagen; den tioåriga räntan toppade på 6,4 procent i augusti då ECB inledde sina stödköp (vid den tidpunkten angavs 7 procent som en smärtgräns för Italien). Därefter sjönk den till 4,9 procent. Sedan dess har tioåringen krupit upp till 5,6 procent igår.
Zero Hedge gjorde mig uppmärksam på den här artikeln i Financial Times. Här står att läsa att den stora tyska koncernen Siemens för två veckor sedan tog ut mer än en halv miljard euro som fanns placerade i "en fransk storbank". Pengarna parkerades sedan direkt hos ECB (endast ett fåtal stora företag har möjlighet att göra detta). Detta visar återigen hur känsligt läget är och hur viktigt förtroende är för att en bank ska kunna sköta sin verksamhet. Det verkar som att Siemens har förberett sig för en finansiell kris, då man för ett år sedan startade en egen bank. Och Siemens verkar ha positionerat sig väl; inte nog med att man får lägre risk hos ECB, räntan uppges även vara högre. Då finns det ingen anledning att ha kvar pengarna hos en haltande fransk bank med massor av riskfyllda tillgångar på sin balansräkning.
Så vilken bank är det frågan om? En källa säger till FT att det inte rör sig om BNP Paribas. Då återstår Credit Agricole och Societe Generale.
Nu på morgonen rapporteras att S&P har sänkt det italienska kreditbetyget ett steg. Utsikterna anges som negativa, vilket innebär att man håller öppet för ytterligare sänkningar. Återigen riktas alltså krisens fokus mot landet som kan bli eurosamarbetets bödel. Detta kommer gissningsvis att bidra till ytterligare problem för den europeiska banksektorn. Det blir intressant att se hur de italienska räntorna påverkas under dagen; den tioåriga räntan toppade på 6,4 procent i augusti då ECB inledde sina stödköp (vid den tidpunkten angavs 7 procent som en smärtgräns för Italien). Därefter sjönk den till 4,9 procent. Sedan dess har tioåringen krupit upp till 5,6 procent igår.
fredag 9 september 2011
Eurosamarbetets framtid hänger på.... Italien
Italien är bra på mat och sportbilar. Italien är nog inte bra på så mycket annat. Det är ett skrämmande faktum att eurosamarbetets framtid faktiskt hänger på Italien.
Alla som har gjort affärer med italienska företag förstår antagligen vad jag menar. Affärskulturen är ofta rutten, åtminstone när det gäller betalningstider. Hierarkin och byråkratin kan gränsa till det löjliga. Ett handslag innebär definitivt inte samma sak som vi är vana med i Sverige. Och jag har aldrig träffat några italienska politiker, vilka jag antar är ännu värre.
Okej, min beskrivning ovan är generaliserande och därför orättvis. Men betänk hur landet Italien styrs. En spretig koalitionsregering med bland annat ett uttalat främlingsfientligt parti. Jag hörde en beskrivning av det parlamentariska läget i Italien på P1 häromdagen; de regerande partierna är inte överens inbördes och definitivt inte sinsemellan. Denna regering, under ledning av Silvio Berlusconi, håller eurosamarbetets framtid i sina händer.
För eurozonen kan klara av att Irland, Grekland och Portugal kollapsar. Kanske till och med Spanien. Men Italiens ekonomi är helt enkelt för stor för att kunna räddas av de övriga medlemsländerna. ECB:s stödköp av spanska och italienska statsobligationer var nödvändigt för att inte länderna skulle hamna i en återvändsgränd. Men räntan på långa italienska statsobligationer är på väg upp mot nivåerna före stödköpen igen, även om det är en bit kvar. Om man ser till spreaden mot tyska statsobligationer så är den ungefär lika stor nu som före stödköpen, men det beror till del även på att räntan på tyska statspapper har sjunkit. Frågan är hur uthålliga ECB kommer att vara med stödköpen. Det ryktas om att ECB de senaste dagarna har köpt fyra gånger mer italienska obligationer än spanska dito. De italienska bankerna har givetvis drabbats hårt, mycket på grund av att värdet på deras obligationsportföljer har sjunkit rejält i värde. Exempelvis UniCredit är ned 45 procent sedan årsskiftet.
Kommer man i framtidens historieböcker kunna läsa att Italien blev eurosamarbetets bödel?
Alla som har gjort affärer med italienska företag förstår antagligen vad jag menar. Affärskulturen är ofta rutten, åtminstone när det gäller betalningstider. Hierarkin och byråkratin kan gränsa till det löjliga. Ett handslag innebär definitivt inte samma sak som vi är vana med i Sverige. Och jag har aldrig träffat några italienska politiker, vilka jag antar är ännu värre.
Okej, min beskrivning ovan är generaliserande och därför orättvis. Men betänk hur landet Italien styrs. En spretig koalitionsregering med bland annat ett uttalat främlingsfientligt parti. Jag hörde en beskrivning av det parlamentariska läget i Italien på P1 häromdagen; de regerande partierna är inte överens inbördes och definitivt inte sinsemellan. Denna regering, under ledning av Silvio Berlusconi, håller eurosamarbetets framtid i sina händer.
För eurozonen kan klara av att Irland, Grekland och Portugal kollapsar. Kanske till och med Spanien. Men Italiens ekonomi är helt enkelt för stor för att kunna räddas av de övriga medlemsländerna. ECB:s stödköp av spanska och italienska statsobligationer var nödvändigt för att inte länderna skulle hamna i en återvändsgränd. Men räntan på långa italienska statsobligationer är på väg upp mot nivåerna före stödköpen igen, även om det är en bit kvar. Om man ser till spreaden mot tyska statsobligationer så är den ungefär lika stor nu som före stödköpen, men det beror till del även på att räntan på tyska statspapper har sjunkit. Frågan är hur uthålliga ECB kommer att vara med stödköpen. Det ryktas om att ECB de senaste dagarna har köpt fyra gånger mer italienska obligationer än spanska dito. De italienska bankerna har givetvis drabbats hårt, mycket på grund av att värdet på deras obligationsportföljer har sjunkit rejält i värde. Exempelvis UniCredit är ned 45 procent sedan årsskiftet.
Kommer man i framtidens historieböcker kunna läsa att Italien blev eurosamarbetets bödel?
lördag 6 augusti 2011
USA nedgraderat - vad händer nu?
Det visade sig att S&P hade mod nog att nedgradera den amerikanska kreditvärdigheten till sist. Att det hände på en fredag, efter börsens stängning, är knappast någon slump. Just nu sysselsätts många hjärnor av att försöka förutspå vad som kommer att hända vid börsöppningen på måndag.
Det är nu uppenbart att vi inte är kvitt finanskrisen ännu. De stora skulder som kom i dager 2008 har ju egentligen bara flyttats från en balansräkning till en annan. Vi riskerar nu att få uppleva andra halvan en så kallad dubbeldipp på den finansiella marknaderna.
I Europa finns fortfarande oron för skuldkrisens spridning. Tidigare låg fokus på Spanien, men de senaste dagarna har Italien hamnat under luppen. Räntan på italienska tioåriga statsobligationer är i skrivande stund 6,16%, vilket är en historiskt hög, och för Italien mycket ansträngande nivå. För att blidka marknaderna tillkännagav den italienska ledningen i fredags att man har för avsikt att skynda på ett åtstramningspaket i syfte att förbättra de italienska statsfinanserna. Detta innebär att Silvio Berlusconi har blivit tvungen att backa från sin tidigare strategi som i stort gick ut på att skylla de höga statsskuldräntorna på diverse "spekulanter". Det krävs säkerligen en mycket allvarlig situation för att få Berlusconi att krypa till korset.
ECB har beslutat att stödköpa irländska och portugisiska statsobligationer för att hålla nere räntorna. Nu börjar röster höjas för att ECB bör genomföra stödköp av spanska och italienska statspapper, vilket ECB hittills har sagt nej till. Jag misstänker att denna typ av spekulationer kommer att bli tongivande för börsutvecklingen den närmaste tiden. Det behövs helt enkelt nyheter om statliga interventioner för att dämpa flykten från risk. Motsvarande spekulationer finns på andra sidan Atlanten, där många nu hoppas på en fortsättning av Quantative Easing-programmet. Eftersom räntorna på amerikanska statsobligationer i och med S&P:s sänkning riskerar att öka, spekuleras det i om att även FED kommer att genomföra stödköp.
Måndag bli helt säkert en intressant dag på börsen.
Det är nu uppenbart att vi inte är kvitt finanskrisen ännu. De stora skulder som kom i dager 2008 har ju egentligen bara flyttats från en balansräkning till en annan. Vi riskerar nu att få uppleva andra halvan en så kallad dubbeldipp på den finansiella marknaderna.
I Europa finns fortfarande oron för skuldkrisens spridning. Tidigare låg fokus på Spanien, men de senaste dagarna har Italien hamnat under luppen. Räntan på italienska tioåriga statsobligationer är i skrivande stund 6,16%, vilket är en historiskt hög, och för Italien mycket ansträngande nivå. För att blidka marknaderna tillkännagav den italienska ledningen i fredags att man har för avsikt att skynda på ett åtstramningspaket i syfte att förbättra de italienska statsfinanserna. Detta innebär att Silvio Berlusconi har blivit tvungen att backa från sin tidigare strategi som i stort gick ut på att skylla de höga statsskuldräntorna på diverse "spekulanter". Det krävs säkerligen en mycket allvarlig situation för att få Berlusconi att krypa till korset.
ECB har beslutat att stödköpa irländska och portugisiska statsobligationer för att hålla nere räntorna. Nu börjar röster höjas för att ECB bör genomföra stödköp av spanska och italienska statspapper, vilket ECB hittills har sagt nej till. Jag misstänker att denna typ av spekulationer kommer att bli tongivande för börsutvecklingen den närmaste tiden. Det behövs helt enkelt nyheter om statliga interventioner för att dämpa flykten från risk. Motsvarande spekulationer finns på andra sidan Atlanten, där många nu hoppas på en fortsättning av Quantative Easing-programmet. Eftersom räntorna på amerikanska statsobligationer i och med S&P:s sänkning riskerar att öka, spekuleras det i om att även FED kommer att genomföra stödköp.
Måndag bli helt säkert en intressant dag på börsen.
måndag 18 juli 2011
USA, Italien och Japan
Världens mest likvida marknad för statsbligationer är den amerikanska. På andra plats följer Japan och som trea finns faktiskt Italien. Man kan konstatera att dessa tre länder har mycket gemensamt, men ändå behandlas helt olika på räntemarknaden.
USA har en statsskuld på strax under 100 procent av BNP. Motsvarande siffra för Italien är cirka 120 procent. Japan ligger runt 200 procent. Den senaste veckan har det funnits farhågor kring att både USA och Italien kan hamna i ett läge där de tvingas ställa in betalningarna på sina respektive statsskulder. Hur kommer det sig då att den amerikanska statens tioåriga obligationer säljs till under 3 procents ränta medan den italienska staten tvingas betala nästan 6 procent? Japan betalar drygt 1 procent. Dessutom har räntan på amerikanska tioåringar sjunkit sedan april (trots att man har avslutat QE2), medan den har stigit för Italiens dito obligationer.
Det finns två grundläggande anledningar till att marknadsräntor stiger. Den ena är oro för inflation, den andra är oro för inställda betalningar (default). ECB har gjort klart att man tänker hålla inflationen låg i eurozonen. Italien har förvisso inget stort budgetunderskott för närvarande, men man kämpar med en (real) tillväxt som är mycket låg. Kombinationen av stor statsskuld, liten tillväxt och låg inflation har gjort Italien sårbart. Räntan på den italienska statsskulden behöver inte stiga särskilt mycket för att skulden skall börja växa igen, istället för att krympa. I ett sådant läge riskerar Italien sänkt kreditbetyg och att fastna i en ond cirkel. Och det finns som bekant ingen italiensk riksbank som kan börja trycka pengar för att hantera en växande skuld. Det existerar andra orosmoln av icke strukturell karaktär, som exempelvis att Silvio Berlusconis regering är svag och instabil. Men det är vardagsmat i det politiskt splittrade Italien.
Även den amerikanska statsskulden är ohälsosamt hög. Men marknaden har inte tagit hotet om inställda betalningar på grund av oenighet kring höjning av skuldtaket på allvar. Den amerikanska krisen handlar (på kort sikt) om oenighet mellan två politiska partier, inte om strukturella problem som i fallet Italien. Marknaden tycks heller inte oroa sig över en stigande amerikansk inflation. Detta kan ses som ett tecken på att den amerikanska konjunkturen har toppat för denna gång.
Att Japan gillas så mycket bättre än Italien av räntemarknaden är för mig svårare att förstå. Trots att den japanska styrräntan ligger kring noll är tillväxten mycket låg. Här tycks marknaden se varken oro för inflation eller default. Möjligen är det tillräckligt med det faktum att Japan, till skillnad från Italien, har sin egen centralbank med allt vad det innebär (trycka pengar, ge ut nödlån).
I Italien har man nu röstat igenom ett besparingspaket. Det är tveksamt om detta kommer att ge någon förbättring avseende räntan på den italienska statsskulden, då Italiens problem snarare tycks vara svag tillväxt än budgetunderskott.
Relaterat:
Krugman om Italien vs Japan
USA har en statsskuld på strax under 100 procent av BNP. Motsvarande siffra för Italien är cirka 120 procent. Japan ligger runt 200 procent. Den senaste veckan har det funnits farhågor kring att både USA och Italien kan hamna i ett läge där de tvingas ställa in betalningarna på sina respektive statsskulder. Hur kommer det sig då att den amerikanska statens tioåriga obligationer säljs till under 3 procents ränta medan den italienska staten tvingas betala nästan 6 procent? Japan betalar drygt 1 procent. Dessutom har räntan på amerikanska tioåringar sjunkit sedan april (trots att man har avslutat QE2), medan den har stigit för Italiens dito obligationer.
Det finns två grundläggande anledningar till att marknadsräntor stiger. Den ena är oro för inflation, den andra är oro för inställda betalningar (default). ECB har gjort klart att man tänker hålla inflationen låg i eurozonen. Italien har förvisso inget stort budgetunderskott för närvarande, men man kämpar med en (real) tillväxt som är mycket låg. Kombinationen av stor statsskuld, liten tillväxt och låg inflation har gjort Italien sårbart. Räntan på den italienska statsskulden behöver inte stiga särskilt mycket för att skulden skall börja växa igen, istället för att krympa. I ett sådant läge riskerar Italien sänkt kreditbetyg och att fastna i en ond cirkel. Och det finns som bekant ingen italiensk riksbank som kan börja trycka pengar för att hantera en växande skuld. Det existerar andra orosmoln av icke strukturell karaktär, som exempelvis att Silvio Berlusconis regering är svag och instabil. Men det är vardagsmat i det politiskt splittrade Italien.
Även den amerikanska statsskulden är ohälsosamt hög. Men marknaden har inte tagit hotet om inställda betalningar på grund av oenighet kring höjning av skuldtaket på allvar. Den amerikanska krisen handlar (på kort sikt) om oenighet mellan två politiska partier, inte om strukturella problem som i fallet Italien. Marknaden tycks heller inte oroa sig över en stigande amerikansk inflation. Detta kan ses som ett tecken på att den amerikanska konjunkturen har toppat för denna gång.
Att Japan gillas så mycket bättre än Italien av räntemarknaden är för mig svårare att förstå. Trots att den japanska styrräntan ligger kring noll är tillväxten mycket låg. Här tycks marknaden se varken oro för inflation eller default. Möjligen är det tillräckligt med det faktum att Japan, till skillnad från Italien, har sin egen centralbank med allt vad det innebär (trycka pengar, ge ut nödlån).
I Italien har man nu röstat igenom ett besparingspaket. Det är tveksamt om detta kommer att ge någon förbättring avseende räntan på den italienska statsskulden, då Italiens problem snarare tycks vara svag tillväxt än budgetunderskott.
Relaterat:
Krugman om Italien vs Japan
tisdag 12 juli 2011
Italien är smittat
Den Grekiska Sjukan tycks ha smittat Italien. Om Italien blir allvarligt sjukt är en fullskalig europeisk skuldkris ett faktum.
Under morgonen stack räntorna på tioåriga italienska statsobligationer upp till en rekordnivå på över 6% (i skrivande stund "bara" 5,79%). Euron faller mot dollar och yen. Även den svenska kronan drabbas av minskande riskaptit på marknaden och faller mot såväl dollar som euro.
PIIGS-länderna kan liknas vid en sjuk patient som för närvarande behandlas av två olika doktorer. Den ena är Doktor EU/ECB/IMF som vill ordinera mycket dyra mediciner till patienten. Mediciner som antagligen inte kommer att bota patienten för all framtid, men som åtminstone bromsar sjukdomsförloppet. Doktor EU/ECB/IMF är mycket mån om att få till ett långsamt och kontrollerat sjukdomsförlopp. Annars riskerar andra småsjuka och till och med friska patienter att smittas och katastrofen skulle därmed vara ett faktum. Tyvärr kommer sjukhusets besvärliga styrelse (skattebetalare) antagligen att sätta sig på tvären om medicinerna blir alltför dyra. Ett större problem är att den andre ansvarige läkaren, Doktor Market, inte alls är överens med sin "kollega". Doktor Market är känd för att vara impulsiv och inte alls särskilt tålmodig. Doktor Market har redan slängt patienten Grekland i isoleringscell. Doktor Market är tvärsäker på att Grekland kommer att dö (defaulta) så det är inte värt att slösa några mediciner där överhuvudtaget. Doktor Market har också skickat iväg Portugal och Irland med ambulans, på väg till samma avskilda cell som Grekland redan vistas i. Just nu är Doktor Market hypernervös och funderar på om det inte är lika bra att skicka iväg patienten Italien till det där avlägsna stället också. Men patienten Italien betalar ännu för sig, och Doktor Market är ju girig när det kommer till kritan...
Vem drabbas hårdast av en italiensk skuldkris? Vilka har lånat ut pengar till Italien? Svaret är, som de flesta redan har gissat, europeiska stater och banker. I detta blogginlägg på Financial Times uppskattas att av den totala bankutlåningen till Italien står europeiska banker för 87%. Av de italienska statsobligationer som ägs av globala banker, står europeiska banker för 84%. Vilken blir den första europeiska storbanken att gå omkull? BNP Paribas? Barclays? Credit Agricole?
En intressant aspekt med den italienska krisen är hur våra pensioner kommer att drabbas av den. Den italienska obligationsmarknaden är europas största och många pensionsfonder (statliga och privata) har investerat i italienska statspapper. Hur mycket italienska obligationer har de svenska AP-fonderna på sina balansräkningar?
Under morgonen stack räntorna på tioåriga italienska statsobligationer upp till en rekordnivå på över 6% (i skrivande stund "bara" 5,79%). Euron faller mot dollar och yen. Även den svenska kronan drabbas av minskande riskaptit på marknaden och faller mot såväl dollar som euro.
PIIGS-länderna kan liknas vid en sjuk patient som för närvarande behandlas av två olika doktorer. Den ena är Doktor EU/ECB/IMF som vill ordinera mycket dyra mediciner till patienten. Mediciner som antagligen inte kommer att bota patienten för all framtid, men som åtminstone bromsar sjukdomsförloppet. Doktor EU/ECB/IMF är mycket mån om att få till ett långsamt och kontrollerat sjukdomsförlopp. Annars riskerar andra småsjuka och till och med friska patienter att smittas och katastrofen skulle därmed vara ett faktum. Tyvärr kommer sjukhusets besvärliga styrelse (skattebetalare) antagligen att sätta sig på tvären om medicinerna blir alltför dyra. Ett större problem är att den andre ansvarige läkaren, Doktor Market, inte alls är överens med sin "kollega". Doktor Market är känd för att vara impulsiv och inte alls särskilt tålmodig. Doktor Market har redan slängt patienten Grekland i isoleringscell. Doktor Market är tvärsäker på att Grekland kommer att dö (defaulta) så det är inte värt att slösa några mediciner där överhuvudtaget. Doktor Market har också skickat iväg Portugal och Irland med ambulans, på väg till samma avskilda cell som Grekland redan vistas i. Just nu är Doktor Market hypernervös och funderar på om det inte är lika bra att skicka iväg patienten Italien till det där avlägsna stället också. Men patienten Italien betalar ännu för sig, och Doktor Market är ju girig när det kommer till kritan...
Vem drabbas hårdast av en italiensk skuldkris? Vilka har lånat ut pengar till Italien? Svaret är, som de flesta redan har gissat, europeiska stater och banker. I detta blogginlägg på Financial Times uppskattas att av den totala bankutlåningen till Italien står europeiska banker för 87%. Av de italienska statsobligationer som ägs av globala banker, står europeiska banker för 84%. Vilken blir den första europeiska storbanken att gå omkull? BNP Paribas? Barclays? Credit Agricole?
En intressant aspekt med den italienska krisen är hur våra pensioner kommer att drabbas av den. Den italienska obligationsmarknaden är europas största och många pensionsfonder (statliga och privata) har investerat i italienska statspapper. Hur mycket italienska obligationer har de svenska AP-fonderna på sina balansräkningar?
måndag 11 juli 2011
Blankning av italienska statsobligationer
I detta inlägg skrev jag att italienska statsobligationer under fredagen handlades till rekordlåga nivåer (det vill säga priset är lågt och räntan är hög). Nu ryktas det om att amerikanska hedgefonder den senaste tiden har intagit stora negativa positioner i italienska statspapper.
Obligationer går att blanka på samma sätt som aktier. Att det är mindre vanligt beror till stor del på att obligationsmarknaden inte är alls lika likvid som aktiemarknaden. För att blankning ska fungera som handelstrategi krävs det ju att man snabbt har möjlighet att stänga sin position, det vill säga köpa tillbaka de värdepapper man gått kort i. Bristen på likviditet gör det komplicerat för hedgefonder att spekulera i att länder ska få svårt att sköta sin upplåning. Men den italienska obligationsmarknaden är mycket likvid, det är till och med europas största obligationsmarknad sett till omsättning.
Alternativet till att blanka obligationer är att köpa en försäkring i form av CDS:er. Denna strategi anses normalt mindre riskfylld än blankning. Men det finns som bekant en stark politisk vilja att till varje pris fördröja en default för de pressade euroländerna. Och en CDS "aktiveras" enbart om en definitionsmässig default uppstår. Alltså har det numera blivit mer fördelaktigt att blanka, eftersom prissättningen av obligationer sätts av en öppen marknad, inte av politiska beslut.
Här har EU/ECB/IMF skjutit sig själva i foten. Genom att ställa krav på kreditvärderingsföretagen att inte utlysa default för ett "frivilligt" deltagande i ett sparpaket till Grekland har marknadens aktörer nu börjat ta stora negativa positioner i italienska statspapper. Därmed sätts ytterligare press på den ansträngda italienska staten och dess upplåning.
Obligationer går att blanka på samma sätt som aktier. Att det är mindre vanligt beror till stor del på att obligationsmarknaden inte är alls lika likvid som aktiemarknaden. För att blankning ska fungera som handelstrategi krävs det ju att man snabbt har möjlighet att stänga sin position, det vill säga köpa tillbaka de värdepapper man gått kort i. Bristen på likviditet gör det komplicerat för hedgefonder att spekulera i att länder ska få svårt att sköta sin upplåning. Men den italienska obligationsmarknaden är mycket likvid, det är till och med europas största obligationsmarknad sett till omsättning.
Alternativet till att blanka obligationer är att köpa en försäkring i form av CDS:er. Denna strategi anses normalt mindre riskfylld än blankning. Men det finns som bekant en stark politisk vilja att till varje pris fördröja en default för de pressade euroländerna. Och en CDS "aktiveras" enbart om en definitionsmässig default uppstår. Alltså har det numera blivit mer fördelaktigt att blanka, eftersom prissättningen av obligationer sätts av en öppen marknad, inte av politiska beslut.
Här har EU/ECB/IMF skjutit sig själva i foten. Genom att ställa krav på kreditvärderingsföretagen att inte utlysa default för ett "frivilligt" deltagande i ett sparpaket till Grekland har marknadens aktörer nu börjat ta stora negativa positioner i italienska statspapper. Därmed sätts ytterligare press på den ansträngda italienska staten och dess upplåning.
lördag 9 juli 2011
Italien hostar till
Igår hördes ett rosslande hostljud från eurozonens tredje största ekonomi Italien. Marknaden tar nu pulsen på Italien för att avgöra om det beror på den farliga Grekiska Sjukan eller om det bara är en konsekvens av bristfälligt skött budgethygien. Av försiktighetsskäl förbereder man nu en plats för Italien på isoleringsavdelningen, där Grekland redan ligger och dit Portugal är på väg i ilfart.
Det italienska börsen sjönk 3,5% igår. Nedgången leddes av banksektorn som tappade 5,7%. Avkastningskravet hos italienska statsobligationer steg till nioårshögsta och euron tappade en procent mot dollarn. Räntan på italienska tioåriga obligationer är nu 5,27% (den har stigit en halv procentenhet den gångna veckan). Spreaden mot tyska statsobligationer är även den på rekordnivå.
En del av nedgången på den italienska aktiemarknaden kan förklaras av gårdagens usla amerikanska jobbstatistik, men beror i huvudsak på rädsla för att skuldkrisen på allvar ska bita sig fast i Italien. Varför oron dyker upp just nu beror antagligen på den politiska oenigheten kring hur privata långivare ska behandlas i fallet Grekland. Det har helt enkelt blivit mer otryggt att sitta på PIIGS-papper när det börjar bli uppenbart att EU/IMF/ECB inte kan rädda samtliga krisländer vid en simultan kris.
Samtidigt gör europeiska politiker sitt bästa för att skjuta alla budbärare som vågar kalla saker vid dess rätta namn. Både S&P och Moody´s har fått sig ordentliga kängor för att ha sagt sin sanning om grekiska och portugisiska statspapper.
Det italienska börsen sjönk 3,5% igår. Nedgången leddes av banksektorn som tappade 5,7%. Avkastningskravet hos italienska statsobligationer steg till nioårshögsta och euron tappade en procent mot dollarn. Räntan på italienska tioåriga obligationer är nu 5,27% (den har stigit en halv procentenhet den gångna veckan). Spreaden mot tyska statsobligationer är även den på rekordnivå.
En del av nedgången på den italienska aktiemarknaden kan förklaras av gårdagens usla amerikanska jobbstatistik, men beror i huvudsak på rädsla för att skuldkrisen på allvar ska bita sig fast i Italien. Varför oron dyker upp just nu beror antagligen på den politiska oenigheten kring hur privata långivare ska behandlas i fallet Grekland. Det har helt enkelt blivit mer otryggt att sitta på PIIGS-papper när det börjar bli uppenbart att EU/IMF/ECB inte kan rädda samtliga krisländer vid en simultan kris.
Samtidigt gör europeiska politiker sitt bästa för att skjuta alla budbärare som vågar kalla saker vid dess rätta namn. Både S&P och Moody´s har fått sig ordentliga kängor för att ha sagt sin sanning om grekiska och portugisiska statspapper.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)