Tidigare idag rapporterade Reuters om att ECB:s Jens Weidmann menar att det är meningslöst att skriva ned värdet på den grekiska statsskulden. Det vore bättre om Grekland kunde höja produktiviteten, tycker Weidmann.
Weidmann, som alltså är chef för den tyska centralbanken, konstaterar även (det uppenbara) att Grekland konsumerar mer än det producerar och att statsbudgeten dras med stora underskott. Så länge situationen ser ut på det viset finns det ingen anledning att skriva ned skulden, tycker Weidmann och ECB.
Det är i och för sig bra att ECB värnar om skattepengar. En stor det av den grekiska statsskulden ägs ju av ECB, det vill säga skattepengar. Det är däremot konstigt att ECB inte inser det uppenbara, Grekland kommer aldrig att kunna hantera sin stora skuld. Det hade varit bättre om ECB och Weidmann gjort observationerna ovan redan innan man beviljade det första räddningspaketet till Grekland. Då kunde man ha gjort en nedskrivning, medan skulden i större omfattning var "i privat ägo". Sedan dess har skulden bara växt.
Hur länge orkar ECB hålla fast vid sin linje? IMF har redan vant sig vid tanken att en default inte går att undvika. IMF menar nu också att ett privat deltagande i en default är nödvändigt.
Visar inlägg med etikett IMF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IMF. Visa alla inlägg
söndag 17 juli 2011
onsdag 29 juni 2011
Omröstningen oväsentlig - Grekisk statsbankrutt oundvilklig
En grekisk statsbankrutt (default) är oundviklig. Vi vet ännu inte säkert när Grekland kommer att ställa in betalningarna, och vi vet heller inte under vilka former det kommer att ske. Men att det kommer ske förefaller säkert.
Grekland har en statsskuld på ungefär 150% av BNP. Grekland betalar ca 25% ränta på nya lån. Det är givetvis helt orimligt att Grekland skulle klara av att betala dessa räntekostnader på längre sikt (föreställ dig ett land som betalar en dryg tredjedel av BNP i ränta på statsskulden). De föreslagna nedskärningarna och privatiseringarna (som man idag röstar om i parlamentet) är långt ifrån tillräckliga för att få ner den grekiska skulden till en hållbar nivå.
Det verkar troligt att greklands skuld, i ett första skede, kommer att omstruktureras, i någorlunda samförstånd med långivarna. De privata (tyska och franska) långivarna kommer att delta "frivilligt". Det kommer ske på så vis att existerande lån ersätts med nya (s k överrullning). De nya lånen kommer att ha en ränta som ligger väl under marknadsräntan och därmed blir hanterbar för den grekiska staten (läs gärna mitt inlägg om varför privata långivare skulle acceptera en sådan uppgörelse här). Eftersom denna omstrukturering sker (skenbart) frivilligt så kommer spridningseffekterna förhoppningsvis vara begränsade. Det kommer med andra ord inte att vara en statsbankrutt i ordets rätta bemärkelse. Eller, det kommer åtminstone inte att framstå som en statsbankrutt, i ordets rätta bemärkelse.
Tyvärr är greklands problem inte lösta efter den frivilliga statsbankrutten (som inte är en statsbankrutt). Problemet med en enorm statsskuld kommer ju att finnas kvar, även om man säkrat några års inlåning till en "bra" ränta. Med tanke på att Grekland har ett stort budgetunderskott, och kommer att fortsätta att ha det även efter genomförda offentliga besparingar, finns det bara en möjlighet. Skulden måste minskas genom statsbankrutt (default). Detta ligger kanske några år framåt i tiden, de flesta marknadsbedömare verkar tro 2013. Om man tittar på prissättningen av CDS:er så tycks sannolikheten för en grekisk konkurs vara högre än 65% de närmaste fem åren. Oavsett när det sker så blir defaulten denna gång i högsta grad ofrivillig. Om statsskulden ska bli möjlig för Grekland att hantera måste den skrivas ned till en rimlig nivå, säg 50% av BNP. Därmed kan långivare räkna med att förlora, i genomsnitt, ungefär två tredjedelar av det utlånade beloppet. Det är först då det börjar bli kännbart på allvar för de banker som står som långivare. Och det är då krisen på allvar riskerar att sprida sig till Portugal, Irland, Spanien och så vidare.
Om det verkligen är så säkert att Grekland kommer att ställa in betalningarna, varför låter inte EU/ECB/IMF det ske? Jag har för avsikt att skriva en del om det i ett kommande inlägg.
Relaterat:
Missnöjet pyr i Aten (SvD)
Generalstrejk (SvD)
Medelhavets Sverige (DN)
Ingen reservplan (DN)
Svenska fondsparare säljer aktiefonder (DN, SvD)
Aten brann i natt (Expressen )
Debatten igång (SR, SVT, SvD, SvD)
Tårgas och oroligheter i Aten (DN, GP, DN, SvD)
Ja till åtstramningar (SvD, DN, SVT, GP, Aftonbladet, DN, SVT)
Nedskrivning oundviklig (E24)
Grekland har en statsskuld på ungefär 150% av BNP. Grekland betalar ca 25% ränta på nya lån. Det är givetvis helt orimligt att Grekland skulle klara av att betala dessa räntekostnader på längre sikt (föreställ dig ett land som betalar en dryg tredjedel av BNP i ränta på statsskulden). De föreslagna nedskärningarna och privatiseringarna (som man idag röstar om i parlamentet) är långt ifrån tillräckliga för att få ner den grekiska skulden till en hållbar nivå.
Det verkar troligt att greklands skuld, i ett första skede, kommer att omstruktureras, i någorlunda samförstånd med långivarna. De privata (tyska och franska) långivarna kommer att delta "frivilligt". Det kommer ske på så vis att existerande lån ersätts med nya (s k överrullning). De nya lånen kommer att ha en ränta som ligger väl under marknadsräntan och därmed blir hanterbar för den grekiska staten (läs gärna mitt inlägg om varför privata långivare skulle acceptera en sådan uppgörelse här). Eftersom denna omstrukturering sker (skenbart) frivilligt så kommer spridningseffekterna förhoppningsvis vara begränsade. Det kommer med andra ord inte att vara en statsbankrutt i ordets rätta bemärkelse. Eller, det kommer åtminstone inte att framstå som en statsbankrutt, i ordets rätta bemärkelse.
Tyvärr är greklands problem inte lösta efter den frivilliga statsbankrutten (som inte är en statsbankrutt). Problemet med en enorm statsskuld kommer ju att finnas kvar, även om man säkrat några års inlåning till en "bra" ränta. Med tanke på att Grekland har ett stort budgetunderskott, och kommer att fortsätta att ha det även efter genomförda offentliga besparingar, finns det bara en möjlighet. Skulden måste minskas genom statsbankrutt (default). Detta ligger kanske några år framåt i tiden, de flesta marknadsbedömare verkar tro 2013. Om man tittar på prissättningen av CDS:er så tycks sannolikheten för en grekisk konkurs vara högre än 65% de närmaste fem åren. Oavsett när det sker så blir defaulten denna gång i högsta grad ofrivillig. Om statsskulden ska bli möjlig för Grekland att hantera måste den skrivas ned till en rimlig nivå, säg 50% av BNP. Därmed kan långivare räkna med att förlora, i genomsnitt, ungefär två tredjedelar av det utlånade beloppet. Det är först då det börjar bli kännbart på allvar för de banker som står som långivare. Och det är då krisen på allvar riskerar att sprida sig till Portugal, Irland, Spanien och så vidare.
Om det verkligen är så säkert att Grekland kommer att ställa in betalningarna, varför låter inte EU/ECB/IMF det ske? Jag har för avsikt att skriva en del om det i ett kommande inlägg.
Relaterat:
Missnöjet pyr i Aten (SvD)
Generalstrejk (SvD)
Medelhavets Sverige (DN)
Ingen reservplan (DN)
Svenska fondsparare säljer aktiefonder (DN, SvD)
Aten brann i natt (Expressen )
Debatten igång (SR, SVT, SvD, SvD)
Tårgas och oroligheter i Aten (DN, GP, DN, SvD)
Ja till åtstramningar (SvD, DN, SVT, GP, Aftonbladet, DN, SVT)
Nedskrivning oundviklig (E24)
söndag 19 juni 2011
Pärlor till svin
Idag möts EU:s finansministrar i Luxemburg för att diskutera nya stödlån till Grekland (bakgrund). Det skall beslutas om hur pärlorna ska disponeras mellan svinen.
Jag tar mig här friheten att tänja något på betydelsen hos uttrycket "kasta pärlor till svin". Klart är att stödpaketen är de pärlor som kastas runt i den europeiska svinstian. Det är däremot inte lika klart vilka som är svinen i sammanhanget. I svensk debatt har det grekiska folket beskrivits som bortskämda och lata. Och det har helt klart funnits exempel på greker med konstig syn på problemet (som att Tyskland bör betala den grekiska statsskulden som en kompensation för den tyska ockupationen under andra världskriget).
Dock ska man komma ihåg att det är den grekiska staten, inte det grekiska folket, som är skuldsatt till bristningsgränsen. SvD, SR och DN rapporterar idag om att nästan hälften av det grekiska folket motsätter sig det kommande besparingspaketet (28 miljarder euro över tre år). Därmed motsätter de sig, medvetet eller ej, de kommande utbetalningarna från EU om 12 miljarder euro den 29 juni samt alla framtida stödpengar (vilket är betydligt mer än 12 miljarder). En "vanlig" grek som intervjuas i tidigare nämnda artiklar har en sund syn på saken och tycker att man inte ska ta emot fler allmosor från EU/IMF/ECB. Att lämna ifrån sig makten över sitt land till trojkan är ingen bra idé, tycker han. Att minska sin skuldsättning med hjälp av nya lån är heller ingen bra idé. Priset Grekland skulle få betala för att helt enkelt ställa in sina betalningar är att det skulle bli svårt (dyrt) att låna pengar i framtiden. Men lån handlar om förtroende, och Grekland måste bygga upp ett nytt förtroende. Och EU måste ge Grekland möjligheten att bygga upp ett nytt förtroende. Med egen valuta om så krävs.
För det är valutan, eller valutasamarbetet, det handlar om. Och i detta sammanhang råder ingen tvekan om att EU/IMF/ECB får ta på sig rollen som svin. Trojkan vill försvara eurons betydelse till varje pris. Det kan i och för sig tyckas solidariskt, men räcker pärlorna till alla svinen?
(tillägg: idag, söndag har det grekiska parlamentet samlats för en debatt som väntas pågå i två dagar. Premiärministerns rådgivare har gjort klart att det inte är ett alternativ att lämna eurosamarbetet).
Det finns uppgifter om att Anders Borg under fredagens möte i EU-nämnden uppgav att det svenska bidraget till Grekland (genom EU) blir ca fem miljarder kronor (jag har dock inte hittat något officiellt protokoll, hjälp mig gärna!). Fem miljarder kronor är för övrigt drygt 550 kr per svensk.
Och då är vi tillbaka till pärlorna igen. Det är du och jag, vi skattesedeln, som ska stå för pärlorna. Passande nog planerar EU att börja ta ut egna skatter.
Jag tar mig här friheten att tänja något på betydelsen hos uttrycket "kasta pärlor till svin". Klart är att stödpaketen är de pärlor som kastas runt i den europeiska svinstian. Det är däremot inte lika klart vilka som är svinen i sammanhanget. I svensk debatt har det grekiska folket beskrivits som bortskämda och lata. Och det har helt klart funnits exempel på greker med konstig syn på problemet (som att Tyskland bör betala den grekiska statsskulden som en kompensation för den tyska ockupationen under andra världskriget).
Dock ska man komma ihåg att det är den grekiska staten, inte det grekiska folket, som är skuldsatt till bristningsgränsen. SvD, SR och DN rapporterar idag om att nästan hälften av det grekiska folket motsätter sig det kommande besparingspaketet (28 miljarder euro över tre år). Därmed motsätter de sig, medvetet eller ej, de kommande utbetalningarna från EU om 12 miljarder euro den 29 juni samt alla framtida stödpengar (vilket är betydligt mer än 12 miljarder). En "vanlig" grek som intervjuas i tidigare nämnda artiklar har en sund syn på saken och tycker att man inte ska ta emot fler allmosor från EU/IMF/ECB. Att lämna ifrån sig makten över sitt land till trojkan är ingen bra idé, tycker han. Att minska sin skuldsättning med hjälp av nya lån är heller ingen bra idé. Priset Grekland skulle få betala för att helt enkelt ställa in sina betalningar är att det skulle bli svårt (dyrt) att låna pengar i framtiden. Men lån handlar om förtroende, och Grekland måste bygga upp ett nytt förtroende. Och EU måste ge Grekland möjligheten att bygga upp ett nytt förtroende. Med egen valuta om så krävs.
För det är valutan, eller valutasamarbetet, det handlar om. Och i detta sammanhang råder ingen tvekan om att EU/IMF/ECB får ta på sig rollen som svin. Trojkan vill försvara eurons betydelse till varje pris. Det kan i och för sig tyckas solidariskt, men räcker pärlorna till alla svinen?
(tillägg: idag, söndag har det grekiska parlamentet samlats för en debatt som väntas pågå i två dagar. Premiärministerns rådgivare har gjort klart att det inte är ett alternativ att lämna eurosamarbetet).
Det finns uppgifter om att Anders Borg under fredagens möte i EU-nämnden uppgav att det svenska bidraget till Grekland (genom EU) blir ca fem miljarder kronor (jag har dock inte hittat något officiellt protokoll, hjälp mig gärna!). Fem miljarder kronor är för övrigt drygt 550 kr per svensk.
Och då är vi tillbaka till pärlorna igen. Det är du och jag, vi skattesedeln, som ska stå för pärlorna. Passande nog planerar EU att börja ta ut egna skatter.
lördag 18 juni 2011
Räcker stödpengarna?
Grekland har hittills beviljats nödlån från EU och IMF på 110 miljarder euro. Av denna summa har hittills ungefär 53 miljarder betalats ut. För att rädda Grekland tror man att ungefär lika mycket pengar måste skjutas till, alltså ett totalt stöd på ca 220 miljarder euro (315 miljarder USD). Och det verkar man nu vara överens om (se även VA el. GP).
Storleken på stödpaketet matchar ganska precis greklands BNP (källa). Om man betänker att Grekland har en befolkning på ca 11 miljoner börjar man inse hur omfattande det grekiska underskottet är. 220 miljarder euro motsvarar ungefär 200 000 kr per invånare.
Det kan tyckas solidariskt att hjälpa ett folk i kris. Men vad händer om krisen sprider sig till övriga PI(G)S-länder? Har EU och IMF (dvs skattebetalare) råd att vara solidariska mot exempelvis Spanien? Spaniens statsskuld är förvisso lägre räknat som andel av BNP (Spanien ca 60%, Grekland ca 140%), men i absoluta tal är den dubbelt så stor. Tillägg: röster har redan höjts för att EU:s olika räddningsfonder bör utökas för att signalera att eurosamarbetet ska räddas till varje pris.
Innan man drar igång en ny räddningsaktion till Greklands förmån måste man fråga sig om lösningen är långsiktigt hållbar. Kommer EU/IMF kunna behandla övriga krisande länder på samma vis? Om inte så är det grekiska stödpaketet kastat i sjön, eftersom de spridningseffekter som är så fruktade då blir oundvikliga (se exempelvis Robert Bergqvists (SEB) kommentar).
Det verkar nu säkert att en rekonstruktion kommer att ske. (se även Greenspans kommentar) Den stora frågan förblir hur notan ska fördelas mellan privat och offentligt. Eller mellan banker och skattebetalare om man så vill.
Storleken på stödpaketet matchar ganska precis greklands BNP (källa). Om man betänker att Grekland har en befolkning på ca 11 miljoner börjar man inse hur omfattande det grekiska underskottet är. 220 miljarder euro motsvarar ungefär 200 000 kr per invånare.
Det kan tyckas solidariskt att hjälpa ett folk i kris. Men vad händer om krisen sprider sig till övriga PI(G)S-länder? Har EU och IMF (dvs skattebetalare) råd att vara solidariska mot exempelvis Spanien? Spaniens statsskuld är förvisso lägre räknat som andel av BNP (Spanien ca 60%, Grekland ca 140%), men i absoluta tal är den dubbelt så stor. Tillägg: röster har redan höjts för att EU:s olika räddningsfonder bör utökas för att signalera att eurosamarbetet ska räddas till varje pris.
Innan man drar igång en ny räddningsaktion till Greklands förmån måste man fråga sig om lösningen är långsiktigt hållbar. Kommer EU/IMF kunna behandla övriga krisande länder på samma vis? Om inte så är det grekiska stödpaketet kastat i sjön, eftersom de spridningseffekter som är så fruktade då blir oundvikliga (se exempelvis Robert Bergqvists (SEB) kommentar).
Det verkar nu säkert att en rekonstruktion kommer att ske. (se även Greenspans kommentar) Den stora frågan förblir hur notan ska fördelas mellan privat och offentligt. Eller mellan banker och skattebetalare om man så vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)