Nedgraderingar i Storbritannien - attitydförändring?

Det blev under förmiddagen känt att Moody´s har sänkt kreditbetyget för 12 finansföretag i Storbritannien. Bland de påverkade företagen finns RBS, TSB, Nationwide, Santander UK samt delvis förstatligade Lloyds. Att finansiella företag får sänkta kreditbetyg är i sig ingen ovanlig nyhet i dessa tider. Det intressanta denna gång, vilket FT Aplhaville konstaterar, är att anledningen till de sänkta kreditbetygen är att den brittiska regeringen blivit mindre benägen att ösa stödpengar över krisande banker och långivare. Det kan vara början på en attitydförändring vi ser nu, trots att det sannolikt kommer att förstatligas banker till både höger och vänster även fortsättningsvis.

Tillägg: Moody´s passar samtidigt på att sänka kreditbetygen för nio portugisiska banker. Med detta ökar sannolikheten en liten aning att Portugal blir nästa Grekland.

Pessimism

Börsen steg förvisso med 2,3 procent under torsdagen, men vad spelar det för roll när alla vet att det värsta återstår? Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Jag läser på di.se vad RBS chefsanalytiker Pär Magnusson säger (av någon anledning har jag mer förtroende för en pessimistisk analytiker än en optimistisk dito - oavsett marknadsklimat). Magnusson menar att krisen accelererar och att Grekland kommer att ställa in betalningarna kring årsskiftet. Mycket fokus har riktats på Grekland den senaste tiden, men Magnusson påminner oss om att det finns fler länder inom eurozonen som platsar som konkurskandidater. Efter Grekland kommer även Irland och Portugal att följa, spår Magnusson.

IMF:s rådgivare Robert Shapiro går steget längre i sin pessimism, skriver Zero Hedge. Shapiro tycks mena att om det inte presenteras en trovärdig åtgärdsplan inom två till tre veckor, så kommer det europeiska banksystemet att kollapsa. Shapiro förutspår alltså ett scenario där förstatligandet av en sketen belgisk bank bara är en droppe i havet.

Och på tal om både trovärdiga åtgärdsplaner och sketna banker; det tycks som att planen för Dexia redan har brustit. Belgiska staten vill inte betala. Fallet Dexia kan nog bli värre än förväntat, inte minst för belgiska staten.

Vilken blir nästa bank att förstatligas?

I mitt förra inlägg skrev jag att det skulle hållas krismöte kring den belgiska banken Dexias framtid. Aktien sjönk mer än 10 procent i dagens handel, och nu på kvällen verkar det klart att banken ska tas över av staten på ett eller annat vis. Hur det ska gå till är oklart, Belgien saknar som bekant regering och är redan hårt drabbat av krisen. I ett sådant läge kan det vara svårt att rädda en bank vars tillgångar med råge överstiger landets BNP.

Zero Hedge har ett mycket intressant inlägg om vilken bank som kommer att falla härnäst. Som urvalskriterier har ZH använt dels bankernas beroende av kortsiktig upplåning och dels bankernas likvida tillgångar som andel av kortsiktig upplåning. Bland de värst utsatta bankerna finner vi lågoddsarna BNP Paribas och Societe Generale, men också norska DnB NOR. Vi svenskar kan glädjas åt att våra storbanker intar relativt trygga platser i ZH:s undersökning. Men å andra sidan har vi en pysande bostadsbubbla att ta höjd för.

Första europeiska storbanken att nationaliseras

Det ser ut som att belgiska Dexia kan bli den första europeiska storbanken som förstatligas under denna kris. Det skriver The Sunday Times samt Zero Hedge. Frankrikes och Belgiens finansministrar ska mötas under dagen och diskutera bankens framtid. Dexia är en av Belgiens största långivare med tillgångar motsvarande 180 procent av belgiens BNP. Det blir tufft för den redan krisande belgiska staten att hantera detta problem.

Generation skuld

Ett vanligt tema i den här bloggen är vår syn på skuldsättning och risk. Med "vår" menar jag vanligtvis den samtida svenska människan. Med "skuldsättning" syftar jag oftast på den belåning tidigare nämnda kategori, utan att blinka, kastar sig in i vid bostadsköp. Och med "risk" avser jag oftast det resonemang (eller rättare sagt frånvaro av resonemang) vi använder för att bedöma vår ekonomiska utsatthet till följd av tidigare nämnda skuldsättning.


Idag finns en mycket läsvärd artikel om vår syn på skuldsättning och risk att läsa på SvD. Artikelns avgränsning av begreppet är något vidare än den jag beskriver ovan, då den till stor del handlar om det globala bank- och valutasystemet samt konsumenter även utanför Sveriges gränser.


På bara en generation har synen på skulder och lån förändrats totalt. Privatpersoner väljer att inte amortera sina lån och bankerna som har lånat ut pengarna tillåter detta. Tidigare har i normalfallet endast stater kunnat ha eviga lån. Att detta har tillåtits ske beror till stor del på att tillgångspriserna (exempelvis priset på bostäder) har stigit kraftigt under perioden. Men mycket av denna ökning i pris kan endast förklaras genom att mängden krediter har ökat, det vill säga att vi har tagit större lån. Jag vill mena att det har skapats en generation med gigantiska skulder av historiska mått. Ur artikeln:

Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.

Hur resonerar en person som belånar sin bostad med 90 procent eller mer kring skuldsättning och risk? Jag tror att svaret är ganska enkelt, om skuldsättningen tänker den belånade helt enkelt att "alla andra har stora lån". Om risk tänker den skuldsatte nog ingenting alls. Vad händer med denna kategori av människor, Generation skuld, om tillgångspriserna faller? Är Generation skuld medveten om att spelreglerna i det spel den kastat sig in i säger att skulden finns kvar oavsett värdet på bostaden inte finns det? Att reglerna säger att skulden i värsta fall kan bli livslång, trots att det inte finns någon bostad kvar? Återigen, ur artikeln:

Men att eran när tillgång till billiga lån sågs som en mänsklig rättighet och köp-nu-betala-senare var det normala är på väg att få ett dramatiskt slut tycks allt fler ekonomer vara överens om.– Människor håller på att vakna upp till insikten att skulder måste betalas tillbaka. Det kommer att ske genom en massvåg av konkurser eller genom amorteringar under många många år, vilket innebär lägre tillväxt. Det vi i trettio år har trott är normalt är inte normalt alls, säger Matt King på Citigroup.

Det är alltså dags att förbereda sig för att betala tillbaka skulder. Eller åtminstone förbereda sig för att det finns en risk att man i framtiden måste amortera. Det är inte normalt med amorteringsfria lån. Det är inte ens normalt med en amorteringstid på 100 år. Lån är ingen mänsklig rättighet, och det är inte en lägenhet på Södermalm heller. Alla har inte råd.

Bostadsköpare i Stockholm riskerar 8,2 procent överpris hos Erik Olsson

I dagens tidigare inlägg konstaterade jag att Erik Olsson har återinfört lockpriserna i Stockholm. Mäklarsamfundet är mycket upprörda, men det spelar ingen roll - Erik Olsson Fastighetsförmedling tycks inte vara medlemmar där. I kommentarerna till ovan nämnda inlägg återfinns en viktig synpunkt - mäklaren ska ju tillgodose både köpare och säljares intressen. Mäklaren ska fungera som en börs för bostadsmarknaden.

Med resonemanget ovan i gott minne vill jag komma med en uppmaning: Om du skall köpa bostad - köp inte av Erik Olsson Fastighetsförmedling. Om du gör det kommer du som köpare i Stockholm nämligen att få betala i genomsnitt 8,2 procent mer än om du köper genom en annan mäklare. Och om du tänker köpa bostad i Lund ska du definitivt undvika Erik Olsson, där får du nämligen betala ett överpris på i genomsnitt 15,7 procent.

Nu kanske någon tror att jag hittar på detta bara för att smutskasta en enskild mäklare. Så är det inte, uppgifterna ovan finns nämligen på Erik Olssons webbsida. Genom att bli utsatt för Erik Olsson-metoden får man som köpare betala mer helt enkelt.

Tänk om stockholmsbörsen skulle tillämpa en liknande metodik. Det vore jättebra för alla som vill sälja aktier.

Som konsument har man möjlighet att tycka till om Erik Olsson genom exempelvis rejta.se eller localears.com.

Erik Olsson återinför lockpriser i Stockholm

Förändringar sker snabbt i kristider. Minns någon hur mäklarkåren i Stockholm underkände sig själva den 1 augusti i år? Vid den tidpunkten införde en majoritet av stockholmsmäklarna "accepterat pris" som en åtgärd mot det onda och för mäklarna mycket svårkontrollerade fenomenet lockpriser. Hur ska man som enskild mäklare kunna motverka lockpriser? frågade sig Mäklarsamfundet. Som mäklare har man ju ingen makt över vilket pris som sätts i annonsen på Hemnet...

Jag och många andra trodde vid denna tidpunkt att införandet av accepterat pris inte hade så mycket med problemet lockpriser att göra. Snarare kunde det handla om att få fart på en stillastående marknad, där säljare vägrade att inse att de priser de begärde tillhörde en svunnen tid i bostadsmarknadens historia. Ett problem som lyftes fram då, för knappt två månader sedan, var att flera spekulanter hade tagit sig friheten att lägga bud under accepterat pris.

Nu går fastighetsmäklaren Erik Olsson emot all tidigare logik och inför ett nytt begrepp i mäklarspråket: "Budstart". Tydligen tyckte Erik Olsson bättre om det gamla hederliga systemet med lockpriser. Samtidigt är det svårt att gå emot den egna branschorganisationen Mäklarsamfundet (undrar förresten om den gamla tidens hästskojare hade en branschorganisation?), så man väljer helt enkelt att redovisa både Budstart och Accepterat Pris i sina annonser. Men något lockpris på 30-40 procent under det riktiga priset är det inte frågan om intygar vd Erik Olsson:

– Nej, det tror jag inte. Vi har inte fastslagit någon procentsats, men om accepterat pris är 3 miljoner så kan budstarten, som blir ett komplement och ska ses som den nivå där vi börjar publicera de bud som kommer in, kanske ligga på 2,5 miljoner. Det får mäklaren och säljaren komma överens om från fall till fall.

Jag tolkar det som att Budstart kommer att vara ett lockpris, men kanske inte lika lockande som priserna man använde sig av före 1 augusti. Jag tycker att detta är rena skojerierna från ett företag som ska vara en seriös aktör på bostadsmarknaden. Före 1 augusti fanns det ett problem med lockpriser - två månader senare upptäcker Erik Olsson att det visst behövs lite lockpriser i alla fall. Som argument för sitt skojarbeteende har Erik Olsson mage att åberopa köparnas väl:


– Vad det handlar om är att skicka en tydlig signal till köparna om att de är välkomna även med bud som ligger en bit under ”accepterat pris”, även om lägre bud inte är tradition i Sverige.

Detta är givetvis ren och skär lögn. Det handlar återigen om att få fart på en trög marknad och därmed de egna intäkterna. Att det skulle vara ett problem att köpare inte vågar lägga bud under Accepterat pris går ju stick i stäv med uppgifterna i artikeln från 11 augusti, där det som sagt uppgavs att införandet av Accepterat pris hade lett till att köpare hade lagt bud under det angivna priset.