Generation skuld

Ett vanligt tema i den här bloggen är vår syn på skuldsättning och risk. Med "vår" menar jag vanligtvis den samtida svenska människan. Med "skuldsättning" syftar jag oftast på den belåning tidigare nämnda kategori, utan att blinka, kastar sig in i vid bostadsköp. Och med "risk" avser jag oftast det resonemang (eller rättare sagt frånvaro av resonemang) vi använder för att bedöma vår ekonomiska utsatthet till följd av tidigare nämnda skuldsättning.


Idag finns en mycket läsvärd artikel om vår syn på skuldsättning och risk att läsa på SvD. Artikelns avgränsning av begreppet är något vidare än den jag beskriver ovan, då den till stor del handlar om det globala bank- och valutasystemet samt konsumenter även utanför Sveriges gränser.


På bara en generation har synen på skulder och lån förändrats totalt. Privatpersoner väljer att inte amortera sina lån och bankerna som har lånat ut pengarna tillåter detta. Tidigare har i normalfallet endast stater kunnat ha eviga lån. Att detta har tillåtits ske beror till stor del på att tillgångspriserna (exempelvis priset på bostäder) har stigit kraftigt under perioden. Men mycket av denna ökning i pris kan endast förklaras genom att mängden krediter har ökat, det vill säga att vi har tagit större lån. Jag vill mena att det har skapats en generation med gigantiska skulder av historiska mått. Ur artikeln:

Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.

Hur resonerar en person som belånar sin bostad med 90 procent eller mer kring skuldsättning och risk? Jag tror att svaret är ganska enkelt, om skuldsättningen tänker den belånade helt enkelt att "alla andra har stora lån". Om risk tänker den skuldsatte nog ingenting alls. Vad händer med denna kategori av människor, Generation skuld, om tillgångspriserna faller? Är Generation skuld medveten om att spelreglerna i det spel den kastat sig in i säger att skulden finns kvar oavsett värdet på bostaden inte finns det? Att reglerna säger att skulden i värsta fall kan bli livslång, trots att det inte finns någon bostad kvar? Återigen, ur artikeln:

Men att eran när tillgång till billiga lån sågs som en mänsklig rättighet och köp-nu-betala-senare var det normala är på väg att få ett dramatiskt slut tycks allt fler ekonomer vara överens om.– Människor håller på att vakna upp till insikten att skulder måste betalas tillbaka. Det kommer att ske genom en massvåg av konkurser eller genom amorteringar under många många år, vilket innebär lägre tillväxt. Det vi i trettio år har trott är normalt är inte normalt alls, säger Matt King på Citigroup.

Det är alltså dags att förbereda sig för att betala tillbaka skulder. Eller åtminstone förbereda sig för att det finns en risk att man i framtiden måste amortera. Det är inte normalt med amorteringsfria lån. Det är inte ens normalt med en amorteringstid på 100 år. Lån är ingen mänsklig rättighet, och det är inte en lägenhet på Södermalm heller. Alla har inte råd.