Skimning

I föregående inlägg skrev jag om att jag nyligen har besökt Baltimore. Överlag var besöket en mycket trevlig upplevelse, med det skedde också något av mindre trevlig karaktär. För första gången blev jag utsatt för s k skimning, eller kortkapning. Förenklat går skimning till på så vis att informationen på ett betalkorts magnetremsa kopieras och sedan används för att göra inköp eller kontantuttag utan att innehavaren känner till det.

Jag vet fortfarande inte exakt var och när mitt kort (Visa) blev kapat. Jag använde det vid två restaurangbesök, ett kontantuttag samt tre inköp i butik. Inget av dessa ställen var att betrakta som uppenbart skumt eller på annat vis misstänkt. Det verkar för mig mest troligt att kortet kapats vid något av restaurangbesöken. Det konstiga är att en kollega till mig använde sitt kort på samma ställen, utan att bli skimmad. Det bör i sammanhanget nämnas att betalningar med kortens chip är mycket ovanliga i USA. Jag tror inte att jag stötte på en enda chipläsare under mina dryga två veckor i landet. Enligt uppgift ska det vara mycket svårt ("i princip omöjligt") att kopiera ett chip, vilket gör betalningarna betydligt säkrare.

Jag misstänkte relativt tidigt (drygt ett dygn) att mitt kort blivit kapat. Jag kunde dock inte vara helt säker, beroende på eftersläpning hos den kontoinformation som redovisas över nätet. Det som förvånade mig var attityden hos kundservice då jag anmälde problemet. Tjejen på kundservice verkade nämligen utgå från att jag i själva verket gjort köpen själv, men glömt bort det. Därför tyckte hon att det bästa var att "vänta någon dag" med att spärra kortet. Det tyckte inte jag, och krävde att kortet skulle spärras. Tyvärr dröjde det nästan ett dygn innan kortet var spärrat och på denna tid lyckades bedragaren sätta sprätt på det som fanns kvar på kontot samt hela krediten (vilken tack och lov var blygsam då jag aldrig handlar på kredit).

Hur som helst verkar det vara förhållandevis okomplicerat för mig att få tillbaka mina pengar. Allt jag behöver göra är att fylla i ett förtryckt reklamationsformulär och redovisa vilka köp som är bedrägerier. Därefter startar kortutgivaren en utredning som med all sannolikhet kommer visa att jag har rätt. Under tiden utredningen pågår kommer jag att få tillgång till de pengar som jag påstår mig ha blivit bestulen på. Ganska generösa regler med andra ord.

Och reglerna är nog generösa för att kortkunderna inte ska klaga för mycket eller för högljutt. Det som skedde mig ger ju inte särskilt högt betyg för säkerheten hos kortbetalningar. Förmodligen är bedrägerier av denna typ mycket vanliga, men det är svårt att få tag på statistik. Kortföretagen vill ju inte skylta med hur lätt det är att blåsa dem och i hur osäkra händer kundernas pengar i själva verket är.

I mitt fall blev följderna inte särskilt allvarliga. Totalt handlar det om cirka 15000 kronor som jag med all sannolikhet kommer att få tillbaka. Jag hade ytterligare två kort som komplement till det kapade och jag ser alltid till att ha pengar på ett konto som inte är kopplat till något kort, men som snabbt kan föras över till ett konto som är knutet till ett kort. Det bör nämnas jag alltid har det kort som kapades spärrat mot internetbetalningar (jag låser upp det när jag ska betala något över nätet). Normalt har jag det också spärrat mot köp i utlandet, men hade av förklarliga skäl låst upp det under resan.

Vad använde då bedragaren pengarna till? Drygt tio tusen gick, av kontoutdraget att döma, till att köpa sprit. Ett par tusen gick åt till att köpa reservdelar till bilen. Resten spenderades på McDonalds...