Banken är inte din vän

Jag skrev i tisdags om storbankernas fonder och att Nordea visat sig vara sämst på att förvalta kundernas pengar. Idag rapporterar SVT att Nordea byter ut vd:n för sitt fondbolag. Denna "nyhet" fick mig att fundera på hur bankerna resonerar kring sitt ansvar för kundernas placeringar.

Jag pratade med en släkting igår som berättade att han för drygt tio år sedan hade ett möte med sin Personlige Bankman på Nordea. Detta var tidigt under år 2001 och min släkting var då 17 år. Släktingen hade sommarjobbat och fått lite pengar över, som han hade placerat på ett bankkonto i Nordea. Den Personlige Bankmannen övertygade honom att istället placera de sparade pengarna i en s k fondkapitalförsäkring som skulle löpa över 15 år. Det hela skulle vara mycket förmånligt ur både avkastnings- och skatteperspektiv. Sagt och gjort, pengarna placerades i nämnda fondkapitalförsäkring, huvudsakligen i fonden Medica.

Idag, tio år senare, återstår cirka 25% av det ursprungliga kapitalet. Min släkting har alltså sett sitt kapital minska i värde med 80% (ingen hänsyn tagen till inflation). Värdeminskning har stått för en stor del och avgifter för en stor del. Eftersom jag inte har sett siffrorna (än) vet jag inte exakt hur Nordea har lyckats försnilla 75% på tio år. Men jag antar, eftersom det ursprungliga beloppet var relativt litet - ca 10 kkr, att avgifterna är av absolut natur. Det vill säga, man betalar en fast månatlig avgift som är oberoende av försäkringens värde. Utöver detta betalar man givetvis rörliga fondavgifter.

Att börsplaceringar kan både öka och minska i värde bör vara en självklarhet för alla som placerar pengar i fonder och aktier. Och det är det även för min släkting. Den stora frågan här är hur den Personlige Bankmannen kunde ge ett så uselt råd. Med uselt syftar jag inte primärt på fondens utveckling - utan på avgifterna som har slagit så hårt mot det placerade kapitalet. Ingen kan ju förutspå börsens utveckling, men den Personlige Bankmannen hade ju tillgång till all information om avgifterna redan 2001. Man kan knappast förvänta sig att en 17-årig bankkund begriper allt om avgiftsstrukturer. Som jag ser det blev min släkting lurad av Nordea. Och om det inte var frågan om avsiktligt lurendrejeri år 2001 så var det ren och skär inkompetens från den Personlige Bankmannens sida.

Det tål att sägas igen; banken är inte din vän.