Sub prime

De senaste månderna har en rad olika lösningar för eurozonens kris presenterats. För inte så länge sedan var det diverse krispaket och (måttliga) avskrivningar av statsskulder som skulle lösa problemen. Avskrivningarna skulle givetvis skötas på så vis att det hela inte kunde klassas som default. Därmed skulle man slippa problematiken med diverse CDS-kontrakt som riskerade att utarma balansräkningarna hos olika finansinstitut och banker. Denna lösning visade sig snart vara otillräcklig. Istället skiftades fokus till att utvidga den europeiska stabilitetsfonden EFSF och låta den hålla liv i de drabbade ekonomierna inom eurozonen. Nu verkar det som att euroobligationer är det nya svaret på allt. Jag får en känsla av att historien håller på att upprepa sig med förbluffande hög frekvens och tänkte därför kosta på mig att ironisera lite.

Här börjar ironin. Euroobligationer är en enkel och genial idé. Genom att förpacka lån med hög risk tillsammans med lån som har låg risk på ett kreativt vis får man ett resulterande lån med hyfsat låg risk enligt principen 1+1=3. På så vis kan även nationer som annars ratas av marknaden ta upp lån till en låg ränta. För att obegränsad tillgång till billiga krediter är det enda som kan lösa en skuldkris, det förstår alla. Inget kan gå fel, systemet är väl beprövat; på den amerikanska bostadsmarknaden har man länge med stor framgång förpackat goda och dåliga lån tillsammans för att kunna erbjuda slutkunderna låga räntor. Samma princip bör gå att tillämpa på statsnivå i eurozonen. Om möjligt bör man komplettera systemet genom att låta privata aktörer ställa ut försäkringar (låt oss kalla dem CDS:er) mot den osannolika händelse att euroobligationerna skulle hamna i obestånd. Helst bör CDS:erna handlas anonymt och utan insyn, så att ingen vet på vilka balansräkningar dessa tillgångar hamnar. Det blir tryggast så. Även när det gäller incitamenten för de svagaste låntagarna att betala sina räntor och amorteringar finns tydliga paralleller till den framgångsrika amerikanska bostadsmarknaden. När exempelvis Grekland lånar på Tysklands bekostnad är det ju självklart att Grekland börjar sköta sina statsfinanser. Annars skulle det ju bli jättejobbigt för Tyskland. Och inte skulle staten Grekland i ett sådant läge kunna tänka sig att "skicka nycklarna till banken" och lämna både tillgångar och skulder bakom sig?

Mindre än ett jobb per månad och anställd arbetsförmedlare

I mitt föregående inlägg frågade jag mig varför Arbetsförmedlingen inte tydligt redovisar hur många jobb de förmedlar under ett år. Jag skickade ett e-mail till Arbetsförmedlingens presskontakt, men har ännu inte fått något svar. Istället sökte jag runt lite på nätet och hittade denna publikation från Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv är väl i och för sig part i målet, men den analys av Arbetsförmedlingens verksamhet som de har genomfört är en upprepning av en analys som Riksrevisionen tidigare låtit genomföra.

Skriften publicerades i maj 2010 och har titeln Arbetsförmedlingen förmedlar få jobb. Siffrorna som ligger till grund för rapporten har inhämtats av SCB. Här framgår att endast 12 procent av jobben som tillsattes under 2009 gick genom Arbetsförmedlingen. Det låter som en låg siffra, kanske är det därför man väljer att köpa reklam i TV? En sak som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen är uppgiften om att endast i genomsnitt 9,4 jobb förmedlas per anställd arbetsförmedlare och år. Det innebär att den genomsnittlige arbetsförmedlaren (och här är overhead-personal alltså inte inräknad) förmedlar mindre än ett jobb per arbetad månad. Undrar vad resten av anställningstiden går åt till?

År 2009 uppgick kostnaderna för tjänsten arbetsförmedling till 5,9 miljarder kronor. I rapporten framgår att den genomsnittliga kostnaden för ett förmedlat arbete uppgår till 64000 kronor.

Är det rimligt att det räcker för en arbetsförmedlare att förmedla mindre än ett jobb i månaden för att placera sig över genomsnittet? Är 64000 kronor en rimlig kostnad för ett enda förmedlat jobb? I mina öron låter det som ineffektivitet. Det blir löjeväckande när Arbetsförmedlingen väljer att redovisa hur många e-mail man svarat på under ett år, men underlåter att redovisa hur många jobb man har förmedlat.

Fokus på kärnverksamheten

Häromdagen såg jag TV-reklam för Arbetsförmedlingen på bästa sändningstid. Jag frågade mig vad nyttan med att spendera skattepengar på ett sådant inslag kunde vara. Jag började sedan att fundera på nyttan med Arbetsförmedlingen som helhet och laddade därför hem deras årsredovisning för 2010 och läste lite. Jag noterade att det inte framgår (jag lyckades åtminstone inte hitta någon tydlig uppgift) hur många arbeten som förmedlades under året. Det framgår hur många av de inskrivna som fått ett jobb, men det är ju inte samma sak - de kan ju exempelvis ha fått jobb via privata aktörer.

För mig framstår det som mycket konstigt att en organisation vars huvudsakliga uppgift är att förmedla jobb inte tydligt redovisar hur många jobb de förmedlar. Det är ju det mest relevanta nyckeltalet för en verksamhet av denna typ (antal förmedlade jobb per krona). Det finns massor av statistik över hur många telefonsamtal och e-mail man har tagit emot och besvarat, men det är ju egentligen inte relevant; om Arbetsförmedlingens anställda svarar på en miljard e-mail om dagen så spelar det ingen roll så länge man inte förmedlar några jobb. Det verkar som att Arbetsförmedlingen, för att använda en klyscha från näringslivet, har tappat fokus på kärnverksamheten. Att redovisa statistik om antal möten med "kunder" är ju bara snömos, det tillför inget faktiskt värde. Inte förrän kunden har fått ett jobb att gå till.

Arbetsförmedlingen har för övrigt drygt 10 000 anställda och tog 2010 emot anslag för driftskostnader om cirka 6 miljarder från regeringen. Till detta kommer intäkter i form av avgifter och annat om cirka en miljard, som används för att driva verksamheten.

Jag har i alla fall skickat ett e-mail till Arbetsförmedlingens presskontakt. Förhoppningsvis kan jag få svar på min fråga. Annars bidrar jag väl i bästa åtminstone till att bättra på statistiken om antalet behandlade e-mail.

Tillägg: Idag rapporterar SCB via DN/SvD att 6,8 procent av den svenska arbetskraften är arbetslös.

Skimning

I föregående inlägg skrev jag om att jag nyligen har besökt Baltimore. Överlag var besöket en mycket trevlig upplevelse, med det skedde också något av mindre trevlig karaktär. För första gången blev jag utsatt för s k skimning, eller kortkapning. Förenklat går skimning till på så vis att informationen på ett betalkorts magnetremsa kopieras och sedan används för att göra inköp eller kontantuttag utan att innehavaren känner till det.

Jag vet fortfarande inte exakt var och när mitt kort (Visa) blev kapat. Jag använde det vid två restaurangbesök, ett kontantuttag samt tre inköp i butik. Inget av dessa ställen var att betrakta som uppenbart skumt eller på annat vis misstänkt. Det verkar för mig mest troligt att kortet kapats vid något av restaurangbesöken. Det konstiga är att en kollega till mig använde sitt kort på samma ställen, utan att bli skimmad. Det bör i sammanhanget nämnas att betalningar med kortens chip är mycket ovanliga i USA. Jag tror inte att jag stötte på en enda chipläsare under mina dryga två veckor i landet. Enligt uppgift ska det vara mycket svårt ("i princip omöjligt") att kopiera ett chip, vilket gör betalningarna betydligt säkrare.

Jag misstänkte relativt tidigt (drygt ett dygn) att mitt kort blivit kapat. Jag kunde dock inte vara helt säker, beroende på eftersläpning hos den kontoinformation som redovisas över nätet. Det som förvånade mig var attityden hos kundservice då jag anmälde problemet. Tjejen på kundservice verkade nämligen utgå från att jag i själva verket gjort köpen själv, men glömt bort det. Därför tyckte hon att det bästa var att "vänta någon dag" med att spärra kortet. Det tyckte inte jag, och krävde att kortet skulle spärras. Tyvärr dröjde det nästan ett dygn innan kortet var spärrat och på denna tid lyckades bedragaren sätta sprätt på det som fanns kvar på kontot samt hela krediten (vilken tack och lov var blygsam då jag aldrig handlar på kredit).

Hur som helst verkar det vara förhållandevis okomplicerat för mig att få tillbaka mina pengar. Allt jag behöver göra är att fylla i ett förtryckt reklamationsformulär och redovisa vilka köp som är bedrägerier. Därefter startar kortutgivaren en utredning som med all sannolikhet kommer visa att jag har rätt. Under tiden utredningen pågår kommer jag att få tillgång till de pengar som jag påstår mig ha blivit bestulen på. Ganska generösa regler med andra ord.

Och reglerna är nog generösa för att kortkunderna inte ska klaga för mycket eller för högljutt. Det som skedde mig ger ju inte särskilt högt betyg för säkerheten hos kortbetalningar. Förmodligen är bedrägerier av denna typ mycket vanliga, men det är svårt att få tag på statistik. Kortföretagen vill ju inte skylta med hur lätt det är att blåsa dem och i hur osäkra händer kundernas pengar i själva verket är.

I mitt fall blev följderna inte särskilt allvarliga. Totalt handlar det om cirka 15000 kronor som jag med all sannolikhet kommer att få tillbaka. Jag hade ytterligare två kort som komplement till det kapade och jag ser alltid till att ha pengar på ett konto som inte är kopplat till något kort, men som snabbt kan föras över till ett konto som är knutet till ett kort. Det bör nämnas jag alltid har det kort som kapades spärrat mot internetbetalningar (jag låser upp det när jag ska betala något över nätet). Normalt har jag det också spärrat mot köp i utlandet, men hade av förklarliga skäl låst upp det under resan.

Vad använde då bedragaren pengarna till? Drygt tio tusen gick, av kontoutdraget att döma, till att köpa sprit. Ett par tusen gick åt till att köpa reservdelar till bilen. Resten spenderades på McDonalds...

Occupy Baltimore

Bloggandet har legat på en konstant låg nivå de senaste veckorna på grund av en intensiv arbetsperiod med mycket resande. De senaste två veckorna har jag varit på resande fot i USA, men är nu tillbaka i hemlandet. Under denna resa hade jag nöjet att besöka Baltimore i Maryland under ett par dagar.

Det Baltimore jag upplevde hade väldigt lite gemensamt med den skildring som återges i utmärkta TV-serien The Wire. Jag såg inte skymten av varken droghandel eller en visslande Omar med draget hagelgevär. Nej, jag bodde i den trygga del av Baltimore som kallas för Inner Harbor. Inner Harbor präglas av barer, restauranger och närheten till Baltimores finansdistrikt. Och den stad som har ett finansdistrikt värt namnet har i dagsläget också sin egen Occupy-rörelse. Så var alltså även fallet i Baltimore och jag passade givetvis på att dokumentera demonstranternas läger (se bild nedan).

Som synes framstår Occupy-rörelsen, åtminstone i Baltimore, som en tämligen rörig uppenbarelse (på bilden syns tyvärr inte det tältläger omfattande ett 20-tal tält). Även budskapen framstod för mig som spretiga; diverse slagord mot banker och politiker varvades med uppmaningar om att be till gud samt att donera pengar till rörelsen. Den som vill läsa mer om just Occupy Baltimore kan göra det här.

Även om Occupy är en förhållandevis spretig rörelse utan tydligt mål, så är den ett tydligt tecken på det missnöje som gror bland vanligt (och ovanligt) folk. Vad rörelsen kan åstadkomma på ett politiskt plan är svårt att sia om, men det är inte otänkbart att dess idéer indirekt kan komma att influera partier både till höger och vänster på den politiska skalan. Klart är i alla fall att occupy-rörelsen sprider en tydlig bild om att bankerna står som skyldiga till den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

Banken är inte din vän

Jag skrev i tisdags om storbankernas fonder och att Nordea visat sig vara sämst på att förvalta kundernas pengar. Idag rapporterar SVT att Nordea byter ut vd:n för sitt fondbolag. Denna "nyhet" fick mig att fundera på hur bankerna resonerar kring sitt ansvar för kundernas placeringar.

Jag pratade med en släkting igår som berättade att han för drygt tio år sedan hade ett möte med sin Personlige Bankman på Nordea. Detta var tidigt under år 2001 och min släkting var då 17 år. Släktingen hade sommarjobbat och fått lite pengar över, som han hade placerat på ett bankkonto i Nordea. Den Personlige Bankmannen övertygade honom att istället placera de sparade pengarna i en s k fondkapitalförsäkring som skulle löpa över 15 år. Det hela skulle vara mycket förmånligt ur både avkastnings- och skatteperspektiv. Sagt och gjort, pengarna placerades i nämnda fondkapitalförsäkring, huvudsakligen i fonden Medica.

Idag, tio år senare, återstår cirka 25% av det ursprungliga kapitalet. Min släkting har alltså sett sitt kapital minska i värde med 80% (ingen hänsyn tagen till inflation). Värdeminskning har stått för en stor del och avgifter för en stor del. Eftersom jag inte har sett siffrorna (än) vet jag inte exakt hur Nordea har lyckats försnilla 75% på tio år. Men jag antar, eftersom det ursprungliga beloppet var relativt litet - ca 10 kkr, att avgifterna är av absolut natur. Det vill säga, man betalar en fast månatlig avgift som är oberoende av försäkringens värde. Utöver detta betalar man givetvis rörliga fondavgifter.

Att börsplaceringar kan både öka och minska i värde bör vara en självklarhet för alla som placerar pengar i fonder och aktier. Och det är det även för min släkting. Den stora frågan här är hur den Personlige Bankmannen kunde ge ett så uselt råd. Med uselt syftar jag inte primärt på fondens utveckling - utan på avgifterna som har slagit så hårt mot det placerade kapitalet. Ingen kan ju förutspå börsens utveckling, men den Personlige Bankmannen hade ju tillgång till all information om avgifterna redan 2001. Man kan knappast förvänta sig att en 17-årig bankkund begriper allt om avgiftsstrukturer. Som jag ser det blev min släkting lurad av Nordea. Och om det inte var frågan om avsiktligt lurendrejeri år 2001 så var det ren och skär inkompetens från den Personlige Bankmannens sida.

Det tål att sägas igen; banken är inte din vän.

Storbankernas fonder

Det glädjer mig att SVT uppmärksammar att de svenska storbankernas fonder inte alltid är en särskilt bra placering. Nu placerar sig i och för sig tre av storbankerna i linje med ett europeiskt genomsnitt, men Nordea sticker ut som extra dåliga. Man ska i detta sammanhang också komma ihåg att bara för att man presterar i linje med ett genomsnitt så betyder det inte att man slår sitt jämförelseindex. Och varje sunt resonerande individ förstår ju egentligen att alla storbanker (svenska som europeiska) är ungefär lika bra eller dåliga på att placera kundernas pengar. En förlängning av samma resonemang är att om man väljer mellan två fonder med samma inriktning (exempelvis två s k sverigefonder) så bör man välja den med lägst avgift. Om Fond 1 har 1% årlig avgift och Fond 2 har 0,5% årlig avgift och placerar enligt samma strategi är det sannolikt att Fond 2 överträffar värdeutvecklingen i Fond 1 med i genomsnitt 0,5% om året.

Det sista är en sanning fondförvaltare i regel inte vill höra talas om. Fondförvaltare tycker nämligen att de har ett förädlingsvärde. Men så är alltså sällan fallet, särskilt då man styrs av stränga placeringsregler samt lägger huvudfokus på att prestera ungefär som (det vill säga lite sämre än) sitt jämförelseindex. Jag skulle vilja fråga fondförvaltare på Nordea vilket förädlingsvärde de anser sig ha, i synnerhet de som förvaltar fonden Spektra - som har underpresterat med 30% på tio år mot sitt jämförelseindex. Det vore faktiskt intressant att veta hur Spektras förvaltare motiverar nyttan med sig själva - det kan bli ett kommande inlägg på det temat.

I själva verket är Spektras förvaltare precis lika dåliga som alla andra förvaltare. Spektra har bara haft mer otur. Om man jämför 100 fonders utveckling över tio år kommer en att bli sämst och en att bli bäst. Sannolikt är förvaltarna av den bästa fonden i samma klass precis lika dåliga - de har bara haft turen på sin sida. Nästkommande tioårsperiod kan medföra ett helt omvänt resultat.

Kontentan är att, om man över huvud taget ska investera i fonder, välja fonder med låg avgift. Det finns som bekant en sverigefond som inte har någon avgift alls. Den förvaltas av en dator som har precis lika mycket tur eller otur som alla mänskliga fondförvaltare. Skillnaden är att datorn inte behöver någon lön och inte anser sig ha något förädlingsvärde.