torsdag 20 oktober 2011

Banken är inte din vän

Jag skrev i tisdags om storbankernas fonder och att Nordea visat sig vara sämst på att förvalta kundernas pengar. Idag rapporterar SVT att Nordea byter ut vd:n för sitt fondbolag. Denna "nyhet" fick mig att fundera på hur bankerna resonerar kring sitt ansvar för kundernas placeringar.

Jag pratade med en släkting igår som berättade att han för drygt tio år sedan hade ett möte med sin Personlige Bankman på Nordea. Detta var tidigt under år 2001 och min släkting var då 17 år. Släktingen hade sommarjobbat och fått lite pengar över, som han hade placerat på ett bankkonto i Nordea. Den Personlige Bankmannen övertygade honom att istället placera de sparade pengarna i en s k fondkapitalförsäkring som skulle löpa över 15 år. Det hela skulle vara mycket förmånligt ur både avkastnings- och skatteperspektiv. Sagt och gjort, pengarna placerades i nämnda fondkapitalförsäkring, huvudsakligen i fonden Medica.

Idag, tio år senare, återstår cirka 25% av det ursprungliga kapitalet. Min släkting har alltså sett sitt kapital minska i värde med 80% (ingen hänsyn tagen till inflation). Värdeminskning har stått för en stor del och avgifter för en stor del. Eftersom jag inte har sett siffrorna (än) vet jag inte exakt hur Nordea har lyckats försnilla 75% på tio år. Men jag antar, eftersom det ursprungliga beloppet var relativt litet - ca 10 kkr, att avgifterna är av absolut natur. Det vill säga, man betalar en fast månatlig avgift som är oberoende av försäkringens värde. Utöver detta betalar man givetvis rörliga fondavgifter.

Att börsplaceringar kan både öka och minska i värde bör vara en självklarhet för alla som placerar pengar i fonder och aktier. Och det är det även för min släkting. Den stora frågan här är hur den Personlige Bankmannen kunde ge ett så uselt råd. Med uselt syftar jag inte primärt på fondens utveckling - utan på avgifterna som har slagit så hårt mot det placerade kapitalet. Ingen kan ju förutspå börsens utveckling, men den Personlige Bankmannen hade ju tillgång till all information om avgifterna redan 2001. Man kan knappast förvänta sig att en 17-årig bankkund begriper allt om avgiftsstrukturer. Som jag ser det blev min släkting lurad av Nordea. Och om det inte var frågan om avsiktligt lurendrejeri år 2001 så var det ren och skär inkompetens från den Personlige Bankmannens sida.

Det tål att sägas igen; banken är inte din vän.

tisdag 18 oktober 2011

Storbankernas fonder

Det glädjer mig att SVT uppmärksammar att de svenska storbankernas fonder inte alltid är en särskilt bra placering. Nu placerar sig i och för sig tre av storbankerna i linje med ett europeiskt genomsnitt, men Nordea sticker ut som extra dåliga. Man ska i detta sammanhang också komma ihåg att bara för att man presterar i linje med ett genomsnitt så betyder det inte att man slår sitt jämförelseindex. Och varje sunt resonerande individ förstår ju egentligen att alla storbanker (svenska som europeiska) är ungefär lika bra eller dåliga på att placera kundernas pengar. En förlängning av samma resonemang är att om man väljer mellan två fonder med samma inriktning (exempelvis två s k sverigefonder) så bör man välja den med lägst avgift. Om Fond 1 har 1% årlig avgift och Fond 2 har 0,5% årlig avgift och placerar enligt samma strategi är det sannolikt att Fond 2 överträffar värdeutvecklingen i Fond 1 med i genomsnitt 0,5% om året.

Det sista är en sanning fondförvaltare i regel inte vill höra talas om. Fondförvaltare tycker nämligen att de har ett förädlingsvärde. Men så är alltså sällan fallet, särskilt då man styrs av stränga placeringsregler samt lägger huvudfokus på att prestera ungefär som (det vill säga lite sämre än) sitt jämförelseindex. Jag skulle vilja fråga fondförvaltare på Nordea vilket förädlingsvärde de anser sig ha, i synnerhet de som förvaltar fonden Spektra - som har underpresterat med 30% på tio år mot sitt jämförelseindex. Det vore faktiskt intressant att veta hur Spektras förvaltare motiverar nyttan med sig själva - det kan bli ett kommande inlägg på det temat.

I själva verket är Spektras förvaltare precis lika dåliga som alla andra förvaltare. Spektra har bara haft mer otur. Om man jämför 100 fonders utveckling över tio år kommer en att bli sämst och en att bli bäst. Sannolikt är förvaltarna av den bästa fonden i samma klass precis lika dåliga - de har bara haft turen på sin sida. Nästkommande tioårsperiod kan medföra ett helt omvänt resultat.

Kontentan är att, om man över huvud taget ska investera i fonder, välja fonder med låg avgift. Det finns som bekant en sverigefond som inte har någon avgift alls. Den förvaltas av en dator som har precis lika mycket tur eller otur som alla mänskliga fondförvaltare. Skillnaden är att datorn inte behöver någon lön och inte anser sig ha något förädlingsvärde.

fredag 7 oktober 2011

Nedgraderingar i Storbritannien - attitydförändring?

Det blev under förmiddagen känt att Moody´s har sänkt kreditbetyget för 12 finansföretag i Storbritannien. Bland de påverkade företagen finns RBS, TSB, Nationwide, Santander UK samt delvis förstatligade Lloyds. Att finansiella företag får sänkta kreditbetyg är i sig ingen ovanlig nyhet i dessa tider. Det intressanta denna gång, vilket FT Aplhaville konstaterar, är att anledningen till de sänkta kreditbetygen är att den brittiska regeringen blivit mindre benägen att ösa stödpengar över krisande banker och långivare. Det kan vara början på en attitydförändring vi ser nu, trots att det sannolikt kommer att förstatligas banker till både höger och vänster även fortsättningsvis.

Tillägg: Moody´s passar samtidigt på att sänka kreditbetygen för nio portugisiska banker. Med detta ökar sannolikheten en liten aning att Portugal blir nästa Grekland.

Pessimism

Börsen steg förvisso med 2,3 procent under torsdagen, men vad spelar det för roll när alla vet att det värsta återstår? Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Jag läser på di.se vad RBS chefsanalytiker Pär Magnusson säger (av någon anledning har jag mer förtroende för en pessimistisk analytiker än en optimistisk dito - oavsett marknadsklimat). Magnusson menar att krisen accelererar och att Grekland kommer att ställa in betalningarna kring årsskiftet. Mycket fokus har riktats på Grekland den senaste tiden, men Magnusson påminner oss om att det finns fler länder inom eurozonen som platsar som konkurskandidater. Efter Grekland kommer även Irland och Portugal att följa, spår Magnusson.

IMF:s rådgivare Robert Shapiro går steget längre i sin pessimism, skriver Zero Hedge. Shapiro tycks mena att om det inte presenteras en trovärdig åtgärdsplan inom två till tre veckor, så kommer det europeiska banksystemet att kollapsa. Shapiro förutspår alltså ett scenario där förstatligandet av en sketen belgisk bank bara är en droppe i havet.

Och på tal om både trovärdiga åtgärdsplaner och sketna banker; det tycks som att planen för Dexia redan har brustit. Belgiska staten vill inte betala. Fallet Dexia kan nog bli värre än förväntat, inte minst för belgiska staten.

måndag 3 oktober 2011

Vilken blir nästa bank att förstatligas?

I mitt förra inlägg skrev jag att det skulle hållas krismöte kring den belgiska banken Dexias framtid. Aktien sjönk mer än 10 procent i dagens handel, och nu på kvällen verkar det klart att banken ska tas över av staten på ett eller annat vis. Hur det ska gå till är oklart, Belgien saknar som bekant regering och är redan hårt drabbat av krisen. I ett sådant läge kan det vara svårt att rädda en bank vars tillgångar med råge överstiger landets BNP.

Zero Hedge har ett mycket intressant inlägg om vilken bank som kommer att falla härnäst. Som urvalskriterier har ZH använt dels bankernas beroende av kortsiktig upplåning och dels bankernas likvida tillgångar som andel av kortsiktig upplåning. Bland de värst utsatta bankerna finner vi lågoddsarna BNP Paribas och Societe Generale, men också norska DnB NOR. Vi svenskar kan glädjas åt att våra storbanker intar relativt trygga platser i ZH:s undersökning. Men å andra sidan har vi en pysande bostadsbubbla att ta höjd för.

Första europeiska storbanken att nationaliseras

Det ser ut som att belgiska Dexia kan bli den första europeiska storbanken som förstatligas under denna kris. Det skriver The Sunday Times samt Zero Hedge. Frankrikes och Belgiens finansministrar ska mötas under dagen och diskutera bankens framtid. Dexia är en av Belgiens största långivare med tillgångar motsvarande 180 procent av belgiens BNP. Det blir tufft för den redan krisande belgiska staten att hantera detta problem.

söndag 2 oktober 2011

Generation skuld

Ett vanligt tema i den här bloggen är vår syn på skuldsättning och risk. Med "vår" menar jag vanligtvis den samtida svenska människan. Med "skuldsättning" syftar jag oftast på den belåning tidigare nämnda kategori, utan att blinka, kastar sig in i vid bostadsköp. Och med "risk" avser jag oftast det resonemang (eller rättare sagt frånvaro av resonemang) vi använder för att bedöma vår ekonomiska utsatthet till följd av tidigare nämnda skuldsättning.


Idag finns en mycket läsvärd artikel om vår syn på skuldsättning och risk att läsa på SvD. Artikelns avgränsning av begreppet är något vidare än den jag beskriver ovan, då den till stor del handlar om det globala bank- och valutasystemet samt konsumenter även utanför Sveriges gränser.


På bara en generation har synen på skulder och lån förändrats totalt. Privatpersoner väljer att inte amortera sina lån och bankerna som har lånat ut pengarna tillåter detta. Tidigare har i normalfallet endast stater kunnat ha eviga lån. Att detta har tillåtits ske beror till stor del på att tillgångspriserna (exempelvis priset på bostäder) har stigit kraftigt under perioden. Men mycket av denna ökning i pris kan endast förklaras genom att mängden krediter har ökat, det vill säga att vi har tagit större lån. Jag vill mena att det har skapats en generation med gigantiska skulder av historiska mått. Ur artikeln:
Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.
Hur resonerar en person som belånar sin bostad med 90 procent eller mer kring skuldsättning och risk? Jag tror att svaret är ganska enkelt, om skuldsättningen tänker den belånade helt enkelt att "alla andra har stora lån". Om risk tänker den skuldsatte nog ingenting alls. Vad händer med denna kategori av människor, Generation skuld, om tillgångspriserna faller? Är Generation skuld medveten om att spelreglerna i det spel den kastat sig in i säger att skulden finns kvar oavsett värdet på bostaden inte finns det? Att reglerna säger att skulden i värsta fall kan bli livslång, trots att det inte finns någon bostad kvar? Återigen, ur artikeln:

Men att eran när tillgång till billiga lån sågs som en mänsklig rättighet och köp-nu-betala-senare var det normala är på väg att få ett dramatiskt slut tycks allt fler ekonomer vara överens om.– Människor håller på att vakna upp till insikten att skulder måste betalas tillbaka. Det kommer att ske genom en massvåg av konkurser eller genom amorteringar under många många år, vilket innebär lägre tillväxt. Det vi i trettio år har trott är normalt är inte normalt alls, säger Matt King på Citigroup.
Det är alltså dags att förbereda sig för att betala tillbaka skulder. Eller åtminstone förbereda sig för att det finns en risk att man i framtiden måste amortera. Det är inte normalt med amorteringsfria lån. Det är inte ens normalt med en amorteringstid på 100 år. Lån är ingen mänsklig rättighet, och det är inte en lägenhet på Södermalm heller. Alla har inte råd.